Jag lutar mig så långt jag vågar över grannens tallhäck. Barren sticker igenom min tunna blus och det svider lite i skinnet.

Där är den, i all sin prakt, sträcker sina kronblad mot himlen.
Min Gud vad avundsjukan klöser i mitt bröst.
Jag tror det är en lilja av något slag.
Har frågat grannen vart han fått tag i den, om det är en lökväxt, men
han rycker bara på axlarna och säger att han inte vet.
Att blomman alltid funnit där i hans trädgård.
Jag verkligen åtrår växten, vill ha den i min ägo.

Det är likadant varje vår, jag ser hur den skjuter fart för att under försommaren lysa med sin skönhet.
Jag kan inte njuta av att få stå på min sida av tomtgränsen och titta på den, nej jag vill ha den för mig själv.

En kväll är habegäret så kraftigt att jag inte kan tygla mig.
Jag väntar in mörkrets inbrott, väntar på att lamporna hos grannen ska släckas.
Äntligen. Jag smyger mig ut till redskapsboden och hämtar sekatören.
Andhämtningen är kraftig, det susar i öronen och jag kan känna varje hjärtslag pulsera i halsen.

Munnen är torr och benen lite skakiga när jag kliver in på grannens tomt.
Försiktigt närmar jag mig blomman, höjer sekatören och det enda som behövs är ett rejält klipp. Se där! Blomman faller till marken och jag fumlar lite innan jag lyckas greppa den.
Det bultar i mina tinningar, jag känner som ett slags rus inom mig. Som om jag vore drucken.

Tillbaka i mitt kök fyller jag en vas med ljummet vatten, sätter försiktigt ner blomskjälken och placerar härligheten på köksbänken.
Måste tänka mig för, grannen kan av någon anledning gå förbi mitt fönster och se den, bäst att placera den på ett insynskyddat ställe.
Belåten kryper jag ner i sängen och somnar omgående.

Vaknar av att solen letar sig in genom den tunna sovrummsgardinen. Först minns jag inte min brottsliga gärning kvällen innan, men när jag kommer till insikt tar mitt hjärta ett glädjesprång.
Jag springer ut till köket utan att ens ta på mig morgonrocken för att skyla min nakna kropp.

Stannar som förstenad och med oförstående blick försöker hjärnan
ta in det ofattbara.
I vasen tronar en ensam ynklig blomstjälk. Runt vasen ligger en skimrande krans av ljuvliga kronblad. De har inte ens vissnat utan har kvar sin spänst.
Jag flämtar till, tar ett steg åt sidan. Kastar en blick ut genom fönstret där solen får varje grässtrå att glittra och daggen att försvinna som en tunn slöja.
Jag får syn på grannen. Han står på platsen där liljan växte och jag ser att han gråter.