han satt och lekte i sitt rum. med sina små bilar. hans pappa var i sovrummet och läste en tidning. det var lugnt, inne. det var lugnt, ute.

en svindlande känsla avbröt alla aktiviteter. brevlådeinkastet öppnade sig och en kvinnlig stämma kunde höras. det var hon, hon ropade på sitt barn.

han slutade leka. han satt blixtstilla. han var knäpptyst. paniken, ångesten översköljde den lilla pojken där han satt med sina små bilar framför sig. hans mamma var på andra sidan brevinkastet med endast rösten som identifikation.

pojken gick in till sin pappa som med kroppsspråk visade sonen att inte gå dit. att inte ljuda. att inte få kontakta sin mamma. hans mamma. alla mänskliga instinkter fick pojken lägga band på. han förstod inte. han fick inte. det var fel att svara till sin mamma som ropade. man fick inte.

pappan meddelade mamman om att hon inte fick se sin son. det skulle vara olagligt. det skulle vara olagligt för pojkens mamma att få träffa sin son. han förstod inte. det var ju hans mamma. var det pojken som var olaglig? mamman är ju bakom en lucka, släpp fram henne!

pappan går in till sovrummet för att ringa i telefonen. sonen kryper fram till brevlådan, men inte så att han syns utifrån. han ser ett brevlådeinkast som hålls öppen, med en förtvivlad människa på andra sidan som ropar efter sin son. sonen sitter en meter ifrån och undrar, varför?

pappan kommer tillbaka och meddelar att polisen kommer att komma om hon inte går. luckan stängs. fotsteg hörs. hissdörr stängs. spåren av en förtvivlad mamma är borta. pojken sitter kvar och tittar på det stängda brevinkastet. han tänker inget. han förstår inget.

han tittar upp mot sitt rum. går som per automatik till sina små bilar.

han satt och lekte i sitt rum. med sina små bilar.