Oron andades på mig som vinden då den bär seglaren fram över ökänt vatten,
Och kvävde mig långsamt till sorg och smärta.

Ovetanden som så outhärdligt slet mig till det kalla golvet, gråtandes och bedjandes efter
Ett tecken.

Var överväldigande.

Krampaktig och trevandes efter ett svar stod jag,

då jag nu såg dig med nya ögon.

Som om jag förr inte känt dig, dom delar jag vet jag känner så väl.

Som om jag först nu insåg att.

Jag är arg på den vi kallar Gud för dessa timmar av oändlig tortyr.

Jag förlåter honom aldrig för min upptäckt.

Om hur jag vill dela min kropp med hans.
Om hur jag vill ta del av hans liv, för att bli ett med det.

Jag glömmer det aldrig, denna önskan om kontroll, den gången jag hade den som minst.