Notera.

Hon går ensam genom höstmörkret.
Med sin ena hand bedjande utsträckt framför sig.
Gråter om oförglömliga.

Ser du inte?

En svag beröring av dig finns kvar under huden.
Boken vägrar bläddra blad.
Ramsan repeteras om och om igen.

Flickan i spegeln framför henne gråter.
Tårarna rinner ner för hennes kinder och
binder ett band runt hennes ansikte.

Är du inte lycklig?

Men du ler, och ditt skal är helt.
Du talar med vänlig ton och ögonen glittrar.

Det hårda skalet runt omkring henne är en trygghet,
ett sätt att inte få er för nära inpå.

Det ska hon leva, förtära och beklaga ensam.