Jag stirrar på kvinnan som sitter
på parkbänken
Hon är röd i anskiktet
och lutar sig över den lilla
människan bredvid

Hennes röst är skulpterad
av is och hon släpper med full
kraft bitar av isen rakt ner
i det lilla ansiktet
Som tar emot med hårt stängda ögon

Det går att känna lukten av förakt
som väller ur kvinnan mun
Kväljande och het
Små händer håller för
ingångskanalerna för ljudet

Jag vill rusa fram, trycka ner orden
i kvinnans hals, hårt och skoningslöst
Men jag står som fastnaglad i marken
och bara fortsätter att stirra
Jag är feg, vågar inte utsätta mig
själv för obehag

Tyst drar jag mig bakåt,
bort från den skärande rösten
Barnets ögon söker mina och
jag ser att de ber, söker tröst
Men jag försvinner, mina kinder
blossar av skam för jag skäms
över min feghet