Idag lyssnade jag på en låt som väckte så många minnen i mig och jag vet vad du tänker, ”eh, 17 år? Minnen? Vadå? Du har inte ens hunnit leva”. Kanske har jag inte det. Samtidigt så har jag det. Jag minns smärtan jag hade när jag lyssnade på låten senast. Hur olycklig jag var. Kanske är jag det idag också, fast jag vet inte vad jag är längre.

Så.. I alla fall, jag tänkte på min första kärlek och det var precis ett år sedan om två dagar. Jag trivs med att veta att jag lärde mig mycket av att bli sårad på det mest brutala sättet i hela världen.

Dag 1: Han älskar mig vansinnigt mycket. Dag 2: Vi kan nog inte vara tillsammans, för komplicerat. Dag 365: Vi känner inte varandra.

Ibland blir jag rädd hur fort saker och ting kan förändras, hur man själv förändras och jag är ju mitt uppe i det ni äldre kallar ungdomsblomstringen, i förändringen, i livet.

Men just idag känns det inte så roligt att vara mitt uppe i det, det känns inte roligt att alltid vara den som inte är färdig utvecklad, den som fortfarande jagar runt efter sig själv som om det vore världens sommarrea på HM.

Det är ungefär ett år sedan jag sa till den där första kärleken att jag älskade honom och jag måste erkänna att jag inte har sagt att jag älskar någon sedan dess, kanske för att det blir för komplicerat, kanske för att det är för svårt.

Och så mycket kanske det finns och jag önskar att kanske inte funnits och att jag bara kunde ha glömt den första kärleken. Jag talade med en vän häromdagen och hon berättade om hennes mormor och morfar. Mormodern och morfadern hade bröllopsdag och mormodern hade börjat tala om den fantastiska mannen som fanns i hennes liv innan morfadern med en sådan känsla att man skulle kunna tänka sig att hon önskat att han blivit hennes man istället. Morfadern bara suckade åt mormodern.

Jag tror det är så, att den första kärleken i livet glömmer vi aldrig. Jag kommer aldrig att glömma, min väns mormor kommer aldrig glömma, inte heller kommer du.