Jag fastnade någonstans mellan post-it lappar och kalenderblad
förblindad av glans från frost i tappar och en halvtaskig kärleksballad
tappade jag andan för en stund
lyssnade med döva öron på propagandan jag själv skrivit
och dömde utan grund

Jag hatade allt och jag hatade dig
för att du fick mina läppar att smaka salt
men framförallt
för att du inte saknade mig

Det var mycket enklare att kalla dig för en kråka i en påfågels skrud
att håna dig med fula ord och bråka än att erkänna
att blotta tanken av dig gav mig gåshud
jag ville inte att du skulle se mig gråta
därför gick jag utan ett ljud

Våra minnen lämnades att smälta
i pölar av min egen prestationsångest
det är bäst så
finns inget mer att hämta
Ett konkret avslut utan tacktal och eftertext
En utebliven fanfar och för tidigt avbruten förfest

Men trots min stolthet
Minns jag ditt namn med gläjde
och bär mitt hjärta fullt av glöd
för utan dig
hade jag aldrig insett det fantastiska i att ha andnöd