Jag var sexton, och okysst. Jag hade alltid känt mig ensam då min dåvarande finaste vän hade blivit kysst och förlorat allt till en kille när hon var fjorton.
Vi pratade inte så mycket om mig, för jag bytte alltid ämne så vi slutade prata om kyssar och pojkar.

Men helgen innan påsk kom min helg, han bjöd hem mig.
Över msn. Fjärilarna stack till lite, hjälp jag var ju kär.
Han bjöd på mat (okej, smörgås och oboy) och vi tittade på en film jag sett förut som vi inte såg så mycket utav. Han ville så mycket mer än jag, nu i efterhand vet jag att det var allt han var ute efter, men jag vet ju såväl själv att jag blev lite lyckligare av att han var den första som kysste mig.
Han var den som tog initiativet först av alla pojkar i hela världen och det kändes som han räddade mig lite.

Bara av en liten kyss. Och hångel.