Det gör ont, det gör ont varje gång jag hör en koppling till dig. Varje litet ord som kan bli en koppling kopplas och känns som ett hugg i hjärtat. Du känns endast som en kniv i ryggen som skar sönder min värdefullaste del.

Det finaste jag någonsin sett var denna brunögda pojke med en sådan charm.

Jag har inte känt en sån glädje och vilja med en sån lycka på samma gång sen du gav mig den tron och det hoppet.

Varför ljög du hela tiden till tidens slut? Olycklig endast då du släppte taget, för jag släppte det aldrig, men jag är inte säker på att jag någonsin lagades. Du kramade mig, pussade mig och höll om mig i smyg men jag såg inte sveket då.

När jag nu ser alltihop som en del av mig, att det var jag och inte du, gör allt så mycket mer ont. Det fanns aldrig ett du och jag, ett vi, men jag ville aldrig se. Såg du inte? Du såg allt så tydligt men vågade inte berätta för mig.

Att gråta inför dig är det sista jag skulle göra, men någon gång när jag ser dig kommer jag bryta ihop. För jag vet att jag måste träffa dig igen, jag slipper inte undan denna gången.


Nästa gång kanske du går hand i hand med någon annan, någon du redan älskat så djupt och som försöker vinna din kärlek igen och älska så djupt.