Kalmar - Nådens År 2010... Fred rådde i landet sedan århundraden. Fienden var alltjämt Skattemyndigheten och Fogdarna. En uteservering med utmärkt kök... Det var näst intill outhärdligt lätt att leva... Solen strålade - värmen var inte påtaglig men tillräcklig för en måltid utomhus. Då och då skymdes solen av olycksbådande molnformationer. De båda kvinnornas kraftiga, välfriserade hårmanar glänste av blond hälsa. De slanka brunbrända armarna som lyfte vinglasen till törstiga munnar var vältränade och brunbrända. Deras långa slanka fingrar glimmade av smaragder och briljanter. Kring armar och halsar hängde drivor av guld och pärlor, liksom i de nätta små örsnibbarna. Gisela bar tunga, stora droppar av rent guld inköpta i den lilla byn Scario, långt ner mot Calabrien, på Medelhavssidan av Södra Italien. De tre hade varit överallt i Europa. Mannen i sällskapet var välklädd i glencheckrutig kavaj, vit bomullsskjorta och svarta välsittande jeans. Ett Breitlingur tyngde hans vänstra handled. C-G såg samlad ut. Han drack endast vatten. Bilfärden hem till Höör i Skåne - och till deras enastående 1700-talshus - skulle ta flera timmar i anspråk. Trots att färdmedlet var en BMW - med i det närmaste oändliga resurser under huven - iakttogs hastighetsbestämmelserna. Numera. Mellan de tre rådde ett samförstånd - vare sig de var inbegripna i livlig konversation - eller det att tystnad rådde... Gisela ville något. Hon önskade något så verkligt innerligt. Gisela ville få bekräftat att Katarina skulle vandra de 80 milen mellan St Jean Pied du Port i Frankrike till Katedralen i Santiago de Compostela i Spanien tillsammans med henne. Under gårdagens ståtliga bröllop i Kalmar Slottsskyrka och senare på Stufvenäs Herrgård hade vandringen diskuterats lite löst. Samtal hade också tidigare förts - kanske under något års tid - dock aldrig i detalj. Kaffe beställdes. En caffé latte till Gisela - trots att det enligt varje italienare var absolut oförlåtligt sent på dagen - en dubbel espresso till C-G. Som den jurist hon var - ställde Gisela frågan till Katarina rakt och oförblommerat - Ska vi vandra? -Ja - svarade Katarina, lika rakt - Det ska vi. Giselas hjärta hoppade över ett slag. - Verkligen? Ja - Katarina böjde sitt ljusblonda huvud till bekräftelse. Okay! Var det inte svårare än så här, tänkte Gisela - men hennes ansikte sprack upp i ett leende - När? Sommaren 2011, svarade Katarina. Okay! Det är ju bara ett år dit, hann Gisela tänka - men naturligtvis vandrar vi år 2011, svarade hon. De visste redan allt. Var pilgrimspassen utfärdades, vilken sträckning El Camino har, vilken utrustning som behövdes, vilka orter som skulle passeras, vilka Katedraler som skulle besökas, vilken mat som serverades längst vägen, vilka viner som var värda att prova och även hur det såg ut! Ja - världen var sedan åratal tillbaka infekterad av Google och alla visste allt om allt och alla. Världens samlade kunskaper var endast ett par tangentryckningar bort. Återstod att formulera anledningen till Vandringen. Denna fråga tålde att begrundas. Fanns det någon praktisk problematik? Egentligen inte. Katarina hade det redan bättre förspänt än Gisela vad gällde den fysiska formen. Katarina och C-G hade alltid ägt hundar som man skötte minutiöst. De lyckliga hundarna motionerades under milslånga promenader flera gånger under varje vecka och Katarina var - trots att hon nära nog var spensligt byggd - vältränad och spänstig. Katarina var också lång och henne löpsteg förflyttade henne framåt i livet en rasande takt. Troligen skulle hon kunna vandra jorden runt utan att så mycket som blinka. Gisela hade inte mycket tid för promenerande på fritiden. Detta förhållande fick hon nu lov att ändra på. Gisela rörde sig dock över stora delar av Stockholm varje arbetsdag. Mängden inställelser i domstolarna var förbluffande och det kunde handla om åtskilliga kilometers gång i rask takt varje vardag. Nu fick hon inrätta livet efter Vandringen. Att kroppsvikten var låg var viktigt. Knän och fötter fick inte belastas i onödan. Att bygga upp lårmusklerna inför Vandringen blev nu viktigt - naturligtvis gällde det också kroppen i övrigt - men det var i sig oerhört enkelt... Kungsfjäder för armarna och sit-ups för magen. Låren och stjärtens muskulatur är så mycket mera svårtränade. Tankarna rusade genom Giselas huvud... Fötterna måste skötas minutiöst. Men inte heller det är svårt. Istället är det så oerhört lätt. Gisela hade under flera år med regelbundenhet besökt "Fot-Lena" - en fotspecialist med kirurgkompetens. Inte för att det förelåg något egentligt behov utan för att kliniken låg i samma fastighet där Gisela hade sin juridiska byrå - och Gisela var nyfiken. Så fort Gisela hade anledning att besöka Lena passade hon på att fråga allt möjligt om fötterna - som naturligtvis är oerhört viktiga för välbefinnandet. Fina fötter utgör en garanti för en rikare tillvaro som tillbakadragen från yrkeslivet. Dåligt skötta fötter kan vara det som hindrar... Den situationen måste undvikas till varje pris! Klockan 11.31 måndagen den 14 juni publicerade Gisela sitt första inlägg på en Community för Santiago de Compostelaentusiaster. Lakoniskt formulerades målsättningen och publicerades. 80 mils vandring... Gisela hade vid det här laget hunnit skiljas från C-G och Katarina, tillbringa ytterligare en natt på Hotellet i Kalmar, där hon sovit djupt länge och mycket gott. Gisela var nu packad och klar att återvända till Stockholm och sin mycket stressade tillvaro där.

Utcheckningen från Hotellet avlöpte smärtfritt. Så enkelt det är med plastkort, tänkte Gisela. Det betydde intet att kortet lämnades fram till Portieren. Hon skulle aldrig ens märka att pengar drogs från kontot. Åter andra medel skulle flyta in från från försäkringsbolag, rättshjälpsmyndighet och klienter. Gisela vandrade ut i Kalmar. Det var lätt att orientera sig till stationen men hon var alldeles för tidigt ute. Kalmar Central saknade ett järnvägscafé. Den kinesiska krog som rymdes innanför Stationens väggar saknade fullständigt charm. Även utskänkningstillstånd saknades - vilket väl egentligen var en välsignelse. Bara något kvarter från stationen låg dock Larmtorget med sin ståtliga 1600-tals arkitektur och en mångfald av restauranger och pubar. Gisela valde O'Learys. Belåtet sjönk hon ner i en svart låg soffa. Det vita vinet kunde hon ha varit utan. Efter en stund gjorde sig kylan påmind. Kanske skulle hon betala? Servitören var en förtjusande ung man. Han erhöll rundligt med dricks. Varför inte? Det var ju så enkelt... och kanske skulle hon komma tillbaka en dag. Tänk att Gisela nu befann sig på en ö - Kvarnholmen. Det hade hon aldrig kunnat gissa. Märkligt nog bodde Gisela helt nära Kvarnholmen i Nacka Kommun. Giselas son ringde. Härligt! Mor och son växlade några snabba repliker. Allt var bra. Allt var underbart! Snart skulle de ses! I vart fall inom överskådlig tid. Snart närmade sig Gisela Kalmar Central ånyo. Byggnaden matchade inte resten av den Stolta Staden. Den smörkrämsfärgade 1800-talsfasaden vägrade lyfta och interiören var sorgligt och trist effektiv. Det skulle bli skönt att vila på tåget. Förstaklassvagnen visade sig dock vara till brädden fylld av passagerare. Så vilsam skulle nu färden mot Alvesta inte bli... Vädret var alltjämt instabilt. Molnigheten växlade. Giselas ögonlock var tunga av trötthet. Helgen hade varit magisk - till brädden fylld av underbara händelser, miljöer, mat och dryck av högsta klass. Bröllopsparet hade strålat i kapp och gästerna syntes mer än belåtna med att ha BLIVIT inbjudna som gäster. Nu knackade verkligheten på dörren. En mycket ovälkommen knackning. Lessebo passerades. Gisela skänkte papperstillverkningen några tankar... August Strindberg hade författat på ark tillverkade av Lessebo. För honom hade det gått bra. Augusts författarskap, det vill säga. Privatlivet kring August stormade. Som skilsmässoadvokat var Gisela van att hantera omöjliga och farliga förbindelser. Och hon var skoningslös mot förövarna. Vare sig det var fråga om män eller kvinnor. Det roade Gisela att läsa några artiklar om fötternas skötsel. Hon visste redan allt. Under den 80 mil långa vandringen måste fötterna skötas minutiöst. De ska tvättas och torkas varje dag. Det ska finnas kängor för Vandringen och ett par lätta skor för kvällsbruk. Skodonens vikt är verkligen av vikt... Hela utrustningens vikt är av vikt. Så många kilo vill Gisela inte släpa på. Färden kommer att gå över berg och dalar - över stock och sten. Vissa delar av Vägen kommer att vara knagglig av växtrötter som sticker upp och bildar ett farligt underlag. Tre par lätta byxor. Dessa är skrädddade för ändamålet. Svarta säckiga linnebyxor, med tajt och bred resårmidja. Fem Bodystockings. En varm tröja. En regnponcho. Möjligen en regnhatt... En sådan som kan knölas ihop till ett intet. En bandförsedd solhatt som kan hängas på ryggsäcken. Så mycket är det nu inte att tänka på. Själva ryggsäcken och sovsäcken är dock ofattbart viktiga. Och stavarna! om vandra El Camino vandrar med stavar! Gisela har skäl att utgå från att man köper stavarna redan i St Jean Pied du Port. Gisela har redan ett par från Puy de Dôme men inte kommer hon att flyga med dem! Stavarna skulle av flygpersonalen klassas som farliga vapen! Eller komma bort. Och naturligtvis måste vi ha var sitt European Health Insurance Card - sådana utanordnas genom Försäkringskassans försorg. Nödvändigt för det fall någon av oss skulle behöva medicinsk vård... Växlingen av tåg i Alvesta gick verkligen geschwindt. Vagn 2, plats 15. Mot Stockholm! Sätena i förstaklassvagnen är okay - inte mer. En vägvinnande gångstil - är det något man kan tillägna sig? Elastisk, rytmisk och regelbunden... När Gisela tänker efter går hon nog så redan. Katarina har inte heller några som helst problem med sin gång. Hon skrider fram! Gisela låter www.flygstolen.se leta fram den billigaste flygresan till Biarritz - och sätter i halsen! Det är hutlöst dyrt! Trots att bokningen gäller ett helt år i framtiden. Då får det bli en annan flygplats. Barcelona till exempel. Just det. Nu handlar det om endast en tredjedel av kostnaden. Ett märkligt förhållande som inte borde få vara. Eller Bilbao? Från Bilbao tar man sedan buss till Biarritz och därefter tåg till St Jean Pied de Port. Naturligtvis måste vi Pilgrimer planera så att vi får sova i S jean Pied de Port åtminstone en natt. En åttiomilavandring kan rimligen inte börja med att Pilgrimen är fullständigt förbi av trötthet. Staden St Jean Pied de Port är en medeltida stad omgiven av en ringmur. Den ligger helt nära det berömda Roncesvalles där Orlando Furioso - enligt sägen - utkämpade sin sista strid. Det finns flera hotell att tillgå - av det mera enkla slaget. Hotel des Remparts till exempel... Det kommer att bli en natt att minnas! Om vi lägger upp vår Vandring på en period om 30 dagar - måste vi tillryggalägga 2,6 mil varje dag. En smal sak? Om vi går 3 mil per dag klarar vi av Vandringen på 26 dagar. Några dagar i Santiago de Compostela - efter det att vi kysst Katedralens Port - hade inte varit så dumt! Om själva Vandring sägs följande; El Camino kan - lite grovt - delas in i tre delar. 1) Vindistriktet fram till Burgos, 2) Mesetan fram till Leon och 3) det gröna och bergiga Spanien med Galicien. Den första delen är till för att rasera kroppen, den andra delen för att rasera psyket och den tredje delen är till för att bygga upp allt igen - till det absolut mycket förbättrade! Ingen kommer heller tillbaka som den människa som en gång startade Vandringen. Tåget anlände till Stockholms Central i tid. Mycket ovanligt. Eftersom Gisela hade så mycket bagage var det ingen mening med att försöka transportera hem något ätbart. Gisela hamnade på O'Learys... För andra gången denna dag. Måltiden var helt enkelt förtjusande! 3 olika sorters revbenspjäll - hur goda som helst! Sonen, Christian, hörde också av sig med de bästa nyheter - terminens tentamina var avklarad! Flickvännen- Sanna - hade också lyckats! Nog var Christian värd vartenda korvöre som Gisela investerade i honom... Måltiden drog ut - klockan hann bli mycket. Det spelades någon match. Gästerna blev liksom lite högtidliga av sig... Gisela bröt dock upp. Väl på Slussens dröjde det för det att Saltsjöbanan behagade dyka upp. Hemfärden blev fullständigt ointressant. Junikvällen var kylslagen och det var skönt att öppna yttterdörren till Huset. I morgon börjar det verkliga livet!

========

380 dagar kvar till äventyrets början... Gisela var fruktansvärt trött. Hur det nu är - i det virrvarr av tankar som for igenom Giselas huvud denna tisdag morgon - bestämmer hon sig för att börja läsa spanska. Ja - hon hinner ju läsa två terminer! Bra - hon har sett reklam på tunnelbanan och Google kommer att hjälpa henne att hitta en lämplig läroanstalt. Plötsligt grips hon panik - tänk om rätttegången börjar klockan 09.00 och inte på efterförmiddagen - som hon i vart fall inbillat sig under flera dygn nu... Kallelsen har scannats in i hennes mail och efter någon minut kan hon andas ut. Mailkorgen är fullproppad med meddelanden från Klienterna - och säkerligen har hon glömt att begära anstånd i ett mål... Det får hon fixa till. Inga rutiner fungerar denna morgon. All packning ligger strödd över golven i köket och vardagsrummet. Gisela är klädd i vackert skräddad kjol i finaste linne och speciellt uppsydd för henne - det är lite sjuttohundratalstalspiga över den - och en av de obligatoriska bodystocking. Svarta högklackade stövlar - som Don Anders Jarlskog verkar reta sig på. Gisela gör en notering i minnet; hon skall fråga honom om anledningen till detta. Några snabba tag med Kungsfjädern. Gud, vad Gisela vill ha slimmade armar... Perfektion - inget annat duger. Och hon ska komma ihåg att köpa jordgubbar på vägen till Kontoret. Superfruits ska bli en del av Det Nya Året. Och naturligtvis ska hon ta kontakt med Spanska Ambassaden. Gisela vill ha tag på en detaljerad karta över El Camino. Så mycket måste Googlas! Dagen ville dock annat. Rättegången avlöpte märkligt smärtfritt. Väl åter på Kontoret skulle yttranden till flera domstolar författas och inges. Naturligtvis med klienternas goda minne. Timmarna försvann i ett svart hål och det enda som Gisela faktiskt hann med var att skriva till Instituto Cervantes och förklara intressen för en nybörjarkurs i spanska - lagom till höstterminen 2010.