Jag somnade i soffan inatt.
Allt var fel den här morgonen.
Det var en tjock dimma över oss.
Jag hade ont i kroppen och jag tänkte på dig.
Du hade fått djupa sår, det kände jag.
Telefonen ringde, mamma svarade.
Hon gråter i telefonen, och jag vet.
Jag går in på ditt rum, lägger mig i din säng, och luktar på din kudde.
En svag, vacker doft av dig.
Min hals är blöt, märkte inte att tårarna kom.
Det här skulle aldrig hända.
Inte oss.
Inte dig.
Detta blev din verklighet.
Nu är din blick likgiltig, tom.
Och jag exploderar inombords.