Med handen precis under det varma, tungt mjuka bröstet känner jag hur hjärtat slår, dovt, men stadigt.
Vänder mig om, så jag ligger med magen mot det nästan kalla golvet, känner pulsen slå i ljumskarna, den slår starkt, som om den berättade en hemlighet jag inte kan förstå.
Nu sträcker jag ut en hand, jag vet ju vad jag ska komma att finna, ett hårigt ben och en varm sökande hand som tar min utsträckta.
Ibland är orden överflödiga, ibland måste man bara låta kroppens värme sköta kommunikationen.

Och så får jag mina fingertoppar kyssta, jag ryser och jag ler.

Kan inte låta bli att plira upp under min rufsiga frisyr, plirar upp på dig där du smeker min hand mot dina rosiga kinder och ser på mig med dina glansiga ögon.
Att det kunde bli såhär, så varmt och så mjukt.
”jag känner min puls genom magen”
Du flinar lite åt min kommentar, för loj för att svara.

Kan jag säga min puls? vill jag fråga och reser mig upp på armbågarna för att studera ditt ansikte, kanske finna svaret utan att fråga.
Kan jag säga min puls när det inte är mitt namn som är skrivet i hjärtat?