Hon var personen som räddade mig från att nå botten.
Inte botten som i självmord utan i att förlora mig själv.
Hon är människan som verkligen tror på mig och som får mig att gråta varje kväll för att jag blir så känslosam. Jag hade aldrig trott att någon skulle tro på mig så mycket som hon kan. Ett mail trillade in för tio minuter sen och det visar att hon bryr sig, att en lärare skriver ett mail till mig mitt i natten.


Hon får mig att le litegrann.
Hon får mig att vilja skratta.
Hon får mig att vilja hitta tillbaka till skrivandet.
Hon får mig att vilja ta mig dit jag vill.