Så ligger hon där igen med yttligare en man vid sin sida. hon vet inte ens hans namn. Hon suckar, en sån där tung suck som bara hon kan göra när hon gjort något hon inte blivit nöjd med eller gjort något hon inte borde ha gjort.
hon retar på sig och sätter sig upp och sträcker sig efter sina byxor som hänger på stolen bredvid sängen, och tar ur mobilen och ciggarett paketet ur fickan.
den här gången hade det varit jobbigt för henne. och inte bara för att hon redan innan, bara velat spy och gå där ifrån.
hon tänder ciggaretten och kollar på sin mobil där hon nu ser att hon fått ett meddelande. hon blir blek, men inte för det känslan man får när man just gjort något man inte borde ha gjort. för den känsla hade hon för länge sedan förlorat hoppet om att någonsin få så här.
hon blev det inte heller för att hennes vita smink fortfarande satt kvar på hennes annars redan likbleka ansikte.
hon vart blek för vad hon såg stod i ett meddelande på hennes mobil.
-vart ska jag börja... finns ju inget lätt sätt att säga det men när du kom till mig och frågade mig, och jag sa ja. så trodde jag att du skulle vara redo för det men jag har nu hört, förstått och sett hur du är med killar och jag vet nu att du inte är redo för något seriöst. jag vill inte ha dig längre, låter så fel att säga för jag vill det igentligen men du är inte redo för det. men när du blir... så vet du var jag finns men till vidare så stannar jag där jag är... så ledsen.
hon satt bara där, stirrandes på orden som han skrivit.
letandes, sökandes desperat efter ett krypphål vad somhelst som säger att det han just skrivit inte är sant, och han fortfarande vill ha henne som sin. men hon finner inget. hans ord är solida och hårda som sten.
Hon känner hur tårar börjar formas i hennes ögon. varför ska hon börja gråta just nu? varför nu? hon gör det ju aldrig annars, förutom den gången han svarat ja på hennes fråga i rengnet utanför deras skola. fast då hade ingen märkt det, men då hade hon gråtit som aldrig för av lycka över att han sa att han ville ha henne för den hon va.
hon känner hur ångesten tar form i hennes bröst och hon faller mot golvet i en flod av tårar. hon gråter, hon gråter och hon gråter. hon slänger blickarna omkring sig försöker desperat finna någon att trösta sig med. men ingen är där för henne. hon är bara ensam. hon gråter, och försöker kalla på sin vän som hon hade för sig hade gått med henne. men inget svar. hon sitter bara där... ensam. så ensam.
hon försöker resa på sig men så fort hon försöker så sätts smärtan in igen och hon faller åter till marken.
hon greppar tag om ciggaretten som hon tappat på golvet. tittar på den, den glöder fortfarande. hon torkar snabbt tårarna och tar sedan ciggen och kör den rakt i det vänstra låret.
hon känner smärtan, men den dämpar inte. den dämpar inte smärta hon bär på i sitt hjärta. hon gör det igen, och igen och igen. men smärtan i hennes hjärta vägrar att försvinna.
hon kasstar sig över sin väska på bordet, och össer ut allt som finns där i.
smink, kamm, piercings nålar, pengar, kondomer och en massa annat faller ut lika mycket på golvet som på bordet. så hittar hon vad hon söker, och tar det och drar det hårt och snabbt över handlederna.
först händer det inget, så hon gör det igen, igen och igen.
och bara efter några sekunder så är hela hennes hand och handled färgade i rött. men smärtan i hennes hjärta vägra avta.
hon tar den och gör det igen fast på den andra armmen. men smärtan vägrar att försvinna.
hon forsätter, men nu inte bara på hennes handleder. hon skär sig överallt, allt hon inte tycker ser bra ut i den spegel som hänger på väggen. brösten, magen, låren, armarna, ansiktet, hon bryr sig inte. hon har nu ändrat sorgen till hat och börjar slänga villt saker omkring sig.
och i en enda snabb rörelse så faller spegeln i golvet och splittras i miljontals bittar.
mannen sover än trots allt ljud hon gör, förmodligen för alla dem linor han drog innan dem började med det hon kom dit för att göra.
hon stirrar på vad som är kvar av rakbladet i hennes hand det är nästan helt sönder hakat. hon sneglar på sina armar, hon gillar inte det hon ser men inte heller blir hon upprörd för det. hon håller rakbladet så hårt att hennes fingrar börjar blöda mot vad som återstår utav dess egg.
och hon börjar åter tänka att världen skulle se så mycket bättre ut utan henne så hon inte kan skada alla dem hon älskar.
så slänger hon rakbladet på golvet och böjer sig ner och tar istället upp en trubbig glass skärva. hon ser på den, ser hennes sönder hackade ansikte.
så torkar hon åter tårarna och det nedfallna sminket som följt med ner med tårarna och nu bildat små svarta linjer mellan alla hennes sår ner för hennes kinder. sedan går hon in i bad rummet.
hon häller upp kallvatten i handfatet, och börjar sen igen. Hon sätter två djupa snitt i handlederna och sen sänker hon dem långsamt ner i vattnet. och den känns så rätt.
och hon känner hur hon långsamt börjar sjunka in i mörkret. och det känns så skönt för henne. men ändå så får hon en sådan konstig känsla i magen. så som när man vet att man gör något fel men gör det för att man måste. hennes sinne blir plötslig rena från all alkohol och annat hon fått i sig och hon inser vad det är hon gör och drar snabbt ur händerna ur vattnet.
hon börjar linda runt sina leder och sätter plåster i ansiktet för dem värsta såren hon har där.
så kommer hon ut och märker att han har vaknat till och det är morgon.
- hörru! har du sett min tändare eller? frågar han lite nonschalant. han läger varken märke eller verkar överhuvudtaget inte bry sig om att hon står naken och halvt täckt av torkat blod, bandage, plåster och smink blandat med tårar droppandes ner för hennes kinder.
- jag lånade den. svarade hon lågmält.
- ge hit den bara! säger han och sträcker ut sin hand. hon läger tändarn snabbt i hans hand och hoppar sedan ner i sängen bredvid honom och börjar klä på sig sina trosor och byxor.
vad gör du? frågar han. hon drar på sig byxorna och säger snabbt bara:
-jag måste hem, har en, om han fortfarande är där som väntar på mig.
- så du ska inte dra till den där jävla fikusen då? säger han irriterat.
hon blir alldeles kall, och hon känner efter mobilen i byxfickan där hon trodde hon hade lagt den. men, hon känner den inte.
istället så ser hon den liggandes i hans hand. med sms:et upplagt.
hon ska precis till att säga något men hinner inte.
för manen tar mobilen och slår den hårt in hennes ansikte så den går sönder och hon faller till golvet. hon slår huvudet i golvet med en hög smäll och känner sedan en enorm tyng när han sätter sig på hennes mage och styper henne.
- det kan jag tala om för dig att det gör du fan i! hör du mig! killen är ju för fan en jävla fikus! hur kan du gilla någon som han!? han släpper henne, men bara för att hon sak kunna få hämta sin anda.
sen gör han samma sak igen.
- kolla här va! jag kommer gå och duscha nu och om du inte är kvar här då när jag kommer ut så lovar jag dig att jag letar upp honom och dödar honom inför dina ögon! fattar du det? han gripper tag i ciggen han tänt med tändaren och kör den rakt i magen på henne.
hon försöker skricka, men det går inte. alla hennes krafter har runnit ur henne tillsammans med hennes blod som ligger överallt på golvet. och hon känner hur såren i ansiktet börjar öppnas och läcka igen, och hon känner också den sötta smacken av blod komma till hennes läppar.
- du stannar här! fattar du det!? säger han.
och så slutligen släpper henne och går rakt in till duschen. och kvar sitter hon, gråtandes och ensam.
hon spottar ut blodet i hennes mun på golvet och torkar igen hennes kinder från smink, blod och tårar.
så ser hon det, ljuset. men nu inte i en form av änglar eller något sådant, nej nu kom det i en form av en balkong dörr.
hon torkar tårarna igen och reser sig. bränn märket från att han stack henne värker mer än alla de hon gjort tillsammans. så tittar hon där han brännde henne och hon ser hur det långsamt böjar blöda mer och mer.
hon ser mot balkong dörren, sedan tillbaks mot sängen, mobilen, och mot mannen i duschen
- hur högt sa du att du bodde nu igen? frågar hon honom.
det hörs först inge svar. men efter ett tag så hörs det en röst där inifrån.
-femte våningen. dårå?
- nä, undrade bara...
så vart det tyst. han ser på vad han just gjort och ångrar sig:
- hörru jag är ledsen för vad jag gjorde mot dig, jag blir bara så till mig av sånt där du vet. ska du inte komma in hit till mig i duschen så ska jag gott göra dig?
han får inge svar. det är bara tyst...
han hoppar ut ur duschen och tar på sig en handduk och går mot dörren.
- asså, jag vet att du inte vill prata med mig efter det där. men jag är verkligen ledsen för det och jag lovar att bättra mig bara om du lovar att aldrig träffa den där fikuse...
han stannar shockat i dörren över att där inte sitter någon sött flicka längre. det är bara tomt. allt precis som han lämnade förutom att där inte fanns någon flicka och... och balkongdörren stod på glänt...
allt vart bara så tyst...
hon känner smärtan, hon hör alla skrick. men hon bryr sig inte längre, hon sjunker bara långsamt in i mörkret. och det känns så rätt.
det blev bara tyst...