Det var lätt för mig att byta rum för jag hade inte ens packat upp mina fåtaliga tillhörigheter kvällen innan. Jag bestämde mig för att duscha i det nya rummet och gick ner till vestibulen för att betala och byta nycklar.

            I kassaluckan satt en mörk tjej vars namnskylt berättade att hon hette Sara. Hon tittade lite undrande på min orakade, långhåriga och okammade uppenbarelse innan hon tog emot mina sedlar och lämnade ut den nya rumsnyckeln.

            ”Rum 1919”, sa hon, ”till höger när ni kommer upp med hissen.”

            ”Får jag besvära om ett kvitto”, sa jag och Sara såg närmast förtörnad ut när hon lämnade mig den lilla lappen som hennes skrivare producerat.

            ”Moderna grejer”, sa jag förbindligt med en nick mot skrivaren.

            ”Till höger om hissen”, sa Sara lite syrligt.

I Sverige hade jag läst att de amerikanska hissarna var mycket snabba.

            Hotel Edison hade inte läst samma bok. Min hiss rörde sig stillsamt, nästan majestätiskt på sin färd upp till hotellets högsta våning.

            Där uppe sken morgonsolen in genom nytvättade fönster. På dekorativa sideboards i hotellkorridoren prunkade levande blommor och när jag öppnade dörren till mitt nya rum såg jag ett fruktfat och en halvflaska kalifornisk champagne tillsammans med en liten lapp på vilken det stod ”With compliments from the Management”.

            Rummet hade dessutom ett litet kylskåp som dock var tomt. Jag stoppade in champagneflaskan samt en butelj skotsk whiskey som jag inhandlat på Kastrup för, som det nu kändes, tusen år sedan.

Efter en snabbdusch rakade jag kinderna och byte till rena kläder och var sedan redo att möta världen. Frukost stod först på listan och sedan ämnade jag köpa skor och besöka en frisör.

Glömsk av alla varningar tog jag hissen ner, lämnade min nyckel till Sara och vandrade ut i solen Cykeln utanför delikatessbutiken, som ännu inte var öppen, hade under natten förlorat även sin sadel och såg rätt patetisk ut.

            Men Howard Johnson’s var öppet och jag klev in och satte mig i ett sådant där litet trivsamt bås som man sett tusentals av i amerikanska filmer.

            Soffan jag satt i var klädd med någon slags läderimitation och jag kände att den plastiga ytan skulle göra mig fuktig i baken,

Utöver mig fanns det bara två människor i lokalen, ett äldre par som åt sin frukost under surmulen tystnad. Det enda som hördes var bestickens skrapande mot porslinet och ett litet grymtande läte när någon av dem ville att den andre skulle räcka över lönnsirapen eller saltkaret.

            En ung flicka närmade sig nu mitt bås med en kaffekanna i högsta hugg.

            ”Coffee or tea”, frågade hon och berättade i samma andetag att de just idag hade extrapris på tre pannkakor, två baconskivor och två frankfurterkorvar, serverat med toast kostade kalaset endast 1 dollar och 99 cent,

            ”Det tar jag”, sa jag genast, ”men jag vill gärna ha ett stort glas apelsinjuice istället för kaffe”. Samtidigt som flickan skrev ner min beställning sa hon. ”jag heter Marion. Och dig har jag aldrig sett här tidigare”.

            ”Nä”, sa jag, ”jag kom till New York i går kväll”.

            ”Varifrån då”?

            ”Från Göteborg, en stad i Sverige”.

            ”Å Sverige”, sa hon drömmande. ”Dit har jag alltid velat resa! Jag har faktiskt varit i ’Asslow’ i fjorton dagar, som utbytes student. Och i Lillehammer,  way up north”.

            ”Men nu har du slutat studera”, frågade jag och  hon svarade att nej, det hade hon inte alls. Hon pluggade sociologi och bildkonst vid Columbiauniversitet och jobbade på Howard Johnson’s bara för att finansiera studierna.

            ”Det verkar jobbigt”, sa jag och Marion ryckte på axlarna och sa. ”That’s life, man” varefter hon försvann ut i köket för att få fart på min frukostbeställning.

Maten var riklig och vällagad och jag beställde, mot bättre vetande, en kopp kaffe som avslutning.

            Hon fyllde min kopp med en vätska som såg ut som det ljusbruna vatten som kommer först ur en rostig kran som stått stängd mycket länge.

            Ur sin ficka tog hon samtidigt upp två små pappersförpackningar som hon smög till mig.  ”Pulverkaffe”, viskade hon. ”Jag vet att ni skandinaver vill ha ert kaffe starkt och gott”.

Om hon verkligen visste det så tvingades jag strax därpå upptäcka att hon ändå inte kunde leverera det, och det var sista gången jag beställde kaffe hos Howard Johnson.

”Någonting annat jag kan hjälpa till med” sa hon sedan, när hon kom med notan.

            ”Ja, jag skulle behöva köpa ett par skor”, sa jag och viftade med en fot för att hon skulle se mina träskor.

            ”Vad är det för fel på dem, då” frågade hon. Jag berättade om taxichaufförens påstående.

            ”Det var det dummaste jag hört” sa hon skrattande. Massor av mina kompisar har träskor och de är banne mig inte homosexuella”!

            ”Men ändå?”, sa jag och Marion pekade. ”Där, på andra sidan av Times Square, Florsheim shoes”.

            ”Är det är bra affär”, frågade jag. ”Inte för tjejer, men för killar går den an”, sa Marion. ”Mer kaffe”? ”Nej tack, men gärna notan”, sa jag.

Marion summerade mina inköp till exakt fyra dollar.

            ”Betala där borta” sa hon och pekade mot en liten kassadisk som stod alldeles innanför dörren. ”Vill du ge mig dricks kan du lämna den på bordet” sa hon sedan och började duka av efter min måltid.

            Bakom den lilla kassadisken stod en barsk dam som såg mycket indiansk ut, Jag hade inte mindre än en tiodollarsedel och fick en femma och en endollarsedel tillbaka.

            ”Kan jag få växla den här” frågade jag och höll fram femman. ”Varför då”, sa damen vresigt. ”Jag behöver till drickspengar”, sa jag. ”En dollar är fullständigt tillräckligt”, fnyste hon. ”Men jag vill lämna två”, envisades jag.

            Motvilligt gav hon mig mina sedlar och jag gick bort till mitt avdukade bord och lade två dollarsedlar under det lilla kryddstället.

När Marion kom för att hämta dem hejdade jag henne. ”En sak till”, sa jag. Känner du till ett ställe som heter Maxwell’s Plum”?

            Marion tittade forskande på mig. ”Ryktesvis”, sa hon, ”men jag har aldrig varit där själv”.

            ”I Michelins New Yorkguide står det att människor i min ålder träffas där och att ’it is all in good fun” sa jag.

            Marions leende var minst lika gåtfullt som Mona Lisas när hon sa: ”Det tror jag alldeles säkert”.

Skoaffären var folktom så när som på en tjänstvillig expedit som hette Sam. Han berättade att jag var dagens första kund och att större delen av hans lön bestod av provision så han hoppades att jag skulle köpa massor av skor.

            En centralt placerad jättelik kartong innehöll gympadojor som såldes till halva priset. Ett par sådana köpte jag, plus ett par ’dressing shoes in classic brouge’ som Sam kallade dem. Med de nya gympadojorna på fötterna och träskorna, som var ’very stylish’ enligt Sam, i en kasse återvände jag till hoteller.

            ”Good morning, Mr. Mossberg! Room 1919 is it not?” sa Sara och gav mig min nyckel.

            Jag tackade och gick bort till hissarna. Tre av dem var upptagna så jag klev in i den fjärde och tryckte snabbt på knappen för nittonde våningen.

            En kortväxt svart dam klev in strax innan dörrarna stängdes. Hon tittade på mig och log. Hon hade ett cirkelrunt, svart hål i sina båda framtänder.

            Det var ju tjejen från igår! Hon som stått under hotellets baldakin.

        Tänk att hon också bodde på hotel Edison han jag tänka innan hon spände ögonen i mig och sa:

            ”Varför i helvete förföljde du mig i går kväll?! Hell, didn’t you understand that I was scared shittless!”

fortsättning följer