På mina axlar väger högar av fiktiv tegelsten.
Som hindrar mina känslor, och min kropp från att bli ren.

Från allt jag försöker lämna, som ändå kommer att bli kvar.
Åt vilket håll som jag än blundar, så visar ärren det som var.

Utan problem kan jag leva, med alla tankar i behåll.
Nu när tiden som passerat, inte längre spelar roll.