Du såg mig och jag såg dig.

Du kände uppskattning och delade din känsla som en osynlig överföringskabel.

Under detta tillfälle så förde du över all uppskattning som fanns till mig.

Jag satt där och var maxad och du hade tömts ur.

Du vände din rygg och lämnade mig där sittandes med allt av denna vara.

Nätter ut och dar in så var det denna ständiga kamp mot det maxade.

Något som du som var tömd inte att hade en liten ynka glimt om.

Du förvandlade min uppskattning till ännu en tyngd, en tyngd som jag ej hade muskler att bära.

Du gick och uppskattade andra, jag, här, bär på mer uppskattning än någonsin.

Denna uppskattning som aldrig kommer att sluta existera, en uppskattning som bara går och plågar mig själv.

Ett arbete som ej ger någon lön, utan bara mer arbete.

Du med vänd rygg har fortfarande inte en gnista aning om vad som händer här.

Du vänder endast om jag gör något drastiskt med det, dock en negativ vändning.

Det kan aldrig bli som förr, och när jag inser det så växer denna uppskattning mer och mer.

Den kommer att växa tills jag är överfylld och exploderar.

Farväl, min uppskattning kommer att släppas fri, du delar din uppskattning med någon annans utan några misstag, jag väljer den ödsliga stigen till snabb lycka, lycka som man tror finns där, farväl.