du har dina armar om mig och jag lutar mig bak
låter dig fånga resterna
jag har för längesedan slutat andas





du pressar dina fingrar mellan mina revben
du liksom häver mig upp
tvingar mig tillbaka till verkligheten, du






håller undan mitt hår och viskar
du luktar så gott när höstregn faller, jag





undrar vafan du snackar om och varför du viskar
hur du ens kan använda ord
när vi för så länge sedan förbrukade dem