Naturligtvis hade Sara rätt. Min nya kamera var en utgången rysk apparat som, sannolikt tack vare ett mycket lågt pris, sålts i ett begränsat antal till människor som var lika okunniga som jag.

Jag hade ännu inte varit ett helt dygn i New York men redan låtit mig grundluras.

”Tja”, sa jag till Sara, ” butiken betalar absolut inga pengar tillbaka så det är ju bara till att bita i det sura äpplet.”

”Var köpte du kameran”, frågade hon. Jag plockade fram mitt kvitto och visade henne.

”Det var en märklig butik”, sa jag. ”Utom elektronik sålde de bland annat resväskor, spelkort och  namnade linneservetter, och alldeles innanför dörren stod en stor korg med färgglada plastbollar.

”Det finns kanske en chans”, sa Sara, ”men då måste du tuffa till dig lite.”

”Berätta”, sa jag.

”Onkel Bert påstår att de flesta av de här billighetsbutikerna kan hålla låga priser på grund av ruskigt låga omkostnader. Bland annat är de sällan försäkrade. Och de som inte är försäkrade vill inte ha problem med polis eller andra myndigheter.”

”Ja?”

”Om du vågar dig på att gå dit och lova dem ett fullständigt helvete om du inte får byta din kamera till en annan så finns det en liten chans att de går dig till mötes.”

”Ett fullständigt helvete?! Hur menar du då?

Sara tvekade. Sedan sa hon: ”Jag skulle gärna vilja tala med Onkel Bert först, och höra vad han tycker. Han kanske till och med känner till butiken ifråga.”

Beslut och handling var ett hos denna unga dam. Hon grep genast telefonen, slog ett nummer men fick inget  svar.

”Låt oss talas vid imorgon igen” sa Sara och lade på luren. ”Jag sitter i receptionen från klockan sju.”

”Bussigt av dig att hjälpa mig”, sa jag.

Sara blinkade och sa: ”That’s the least I can do! If I could do less, I would!”

Skymningen sänkte sig över Manhattan när jag gick för att få mig en bit mat före färden till Maxwell’s Plum.

När jag passerade Howard Johnson’s såg jag att Marion tjänstgjorde, och eftersom frukosten där smakat bra beslutade jag mig för att prova middagen också.

På Marions förslag prövade jag ställets ”world-famous fried clams”, en läckerhet som jag kom att njuta flera gånger under de kommande dagarna. Som dessert bad jag henne välja ut sina egna favoriter bland de tjugoåtta olika glassorterna. De serverades med chokladsås och hackade nötter och portionen var så gigantisk att jag tvingades lämna det mesta kvar.

”Skulle inte du gå till Maxwell’s Plum i kväll” frågade Marion när hon lämnade notan.

”Visst”, sa jag, ”så snart jag har betalat!”

Då önskar jag dig en verkligt trevlig afton”, sa Marion och  förärade mig ytterligare ett MonaLisaleende.

Maxwell’s Plum låg på Första Avenyen, i höjd med 64e gatan och jag befann mig på Broadway i höjd med 47e gatan.

Jag hade valt att klä mig i mina nya skor som kändes lite stela men ändå bestämde jag mig för att promenera dit. Skosulorna kändes stenhårda och klackarna lät som om de vore försedda med steppjärn.

Deras klapprande åts dock upp ganska effektivt av Manhattans enorma ljudcocktail och jag travade muntert på. 

Nu var det högtrafik på Manhattan. Gatorna befolkades av glada människor på väg till kvällens nöjen. Utanför biografen som visade filmen Jaws var det nu en ännu längre kö, utanför flera teatrar stod människor med cocktailglas i händerna och gula taxibilar utgjorde nog närmare nitto procent av alla de fordon som slogs om utrymmet i den kompakta trafikbilden.

När jag passerat Fjärde Avenyen kändes de nya skorna som blyklumpar på mina fötter och jag stannade en droska.

”Maxwell’s Plum” sa jag så världsvant jag kunde och gjorde det bekvämt för mig i baksätet.

”Maxwell’s what?” sa chauffören. Ånej, tänkte jag! Jag har åkt på pumpen en gång idag, det räcker! Så där säger han säkert bara för att kolla om jag vet vad jag talar om eller om han kan köra en lagom lång omväg. Så jag lutade mig fram och sa: ” The corner of First Avenue and 64th Street, you know! But step on it, please, I’m already a little late!”

Sedan startade bilen och ställde sig i kön av andra bilar som inte heller kom någon vart.

Jag hade säkerligen kommit fram tidigare om jag hade gått.

Så här i efterhand har jag tagit reda på att Maxwell’s Plum betraktades som ett av de mest framträdande exemplen på två amerikanska sextiotalsrevolutioner – sex och mat.

Matrevolutionen kunde man uppleva i den eleganta restaurangen som under en period serverade mat som belönades med fya stjärnor på en fyrstjärnig skala.

Sexrevolutionen ägde till största delen rum i baren.

Själva barlokalen var trivsam, minns jag att jag tyckte. Mycket trä, en  lång och rejäl bardisk, massor av glada människor av vilka de flesta sannolikt var minst femton år yngre än jag.

Men ingen betraktade mig som överårig!

Tvärtom välkomnades och tilltalades jag av nästan varenda gäst jag passerade på min väg fram till bardisken. Stämningen var hög utan att berusningsgraden på något sätt verkade besvärande. Vid flera bord blev jag inbjuden att sitta ner, av såväl tjejer som killar och de blickar jag fick var snarare nyfiket uppskattande än kritiskt värderande.

Det var en märklig känsla!

Väl framme vid bardisken beställde jag en stor sejdel öl av de manlige bartendern som genast frågade vad jag hette, var jag kom ifrån och om jag besökt baren tidigare. Sedan sa han att var tredje drink var gratis och avslutade med att hoppas att bakgrundsmusiken inte var störande.

Jag tog en rejäl klunk ur mitt ölglas och såg mig omkring i lokalen. Stämningen verkade så otvunget trevlig, inte alls så överspänd som den kunde bli i Sverige om ungar i den här åldern fick obegränsad tillgång till sprit.

Att den speciella rökdoften hade med hasch att göra förstod jag långt senare men etablisementets betydelse för den sexuella revolutionen blev jag snart införstådd med.

En oerhört söt, för att inte säga bländande vacker, brunett stod plötsligt intill mig med ett glas vitt vin i handen.

Hon skålade med mig och sa sedan: You are Carl, aren’t you? Carl from Sweden. I am Elaine! Dick, the bartender,  told me that you are new here so I just wanted to welcome you to the Plum!”

”Tack!” sa jag överraskat. ”Elaine, vilket sammanträffande! Min fru heter också Elaine!”

”Åh, du är gift, Carl” sa Elaine. ”Men du bär ingen ring?”

Nej, jag bar ingen ring och det berodde, ledsamt nog, på att jag själv ritat min och Elaines vigselringar. Vi gifte oss utan att först ha varit förlovade och därför ritade jag en ring till Elaine som såg ut som vore det två ringar. Sedan ritade jag min ring med en upphöjning som passade in precis i mellanrummet mellan, som det tycktes,  Elaines båda.

Juvelerare Jarl Sandén i Göteborg, som tillverkade ringarna, blev så förtjust i idén att han bad att få sälja den också till andra kunder.

Men tyvärr blev min ring så kantig att den var obekväm att bära på och Elaines ring blev med tiden för trång så numera ligger de tillsammans i en liten ask.

”Gifta människor som kommer hit brukar i regel inte vara så uppriktiga” sa Elaine uppskattande. ”Jag tror att det vore bra om folk vågade säga som det är, det är trist att få sådan information när man redan fastnat i en förbindelse.”

”Where the young people come together…” ”But it’s all in good fun…” Plötsligt fick raderna i Michelinguiden en ny betydelse för mig. Till baren i Maxwell’s Plum kom människorna en och en men när de lämnade baren var det som par!

Kom ihåg att detta var många viktiga år före ”Sex in the City”!

”Ja, gifta människor borde kanske inte komma hit”, sa jag stammande, men Elaine bara log och skakade de bruna lockarna när hon svarade:

”Nej, det är klart de skall komma hit om de vill! Jag slår vad om att hälften av killarna och massor av tjejerna här redan är gifta eller har ett förhållande av något slag. Jag önskar bara att de, som du, hade modet att vara mera uppriktiga!”

Under vårt korta samtal hade en välbyggd kille i tjugofemårsåldern

ställt sig vid bardisken, vid Elaines andra sida. Han presenterade sig som Rusty och efter en stund var jag bara en perifer bagatell i utkanten av deras konversation.

Det sista jag mins av den var att Rusty tog upp en splitterny dollarsedel ur sin plånbok och höll upp den framför Elaine. Därefter sa han: ”Det märkliga med den här sedeln är att min penis, i erigerat tillstånd, är exakt lika lång som den. Skall du följa med och kolla?”

Ögonblicket senare gick de sin väg tillsammans.

Själv avslutade jag min öl, nickade farväl till Dick och gav mig iväg ut i natten.

Skorna klämde och smattrade mot asfalten och den världsberömda ångan från New Yorks underjord blandade sig med det disliknande duggregnet som återkommit.

Trots alla varningar om hur farligt det var att vandra nattetid i den stora staden gick jag ända hem till hoteller.

Där möttes jag av beskedet att bussbolaget ringt och berättat att de tillvaratagit mina kvarglömda objektiv.

”Typiskt”, tänkte jag! ”De var så usla att ingen ens ville stjäla dem.”