Du ler och kallar mig ”mixter”
och jag undrar just hur mycket av mig själv
som gått förlorat i reduceringens tidsålder

hur alla lorden toksnurrainsig i varan-dra
å ja få rolig är frö ken in te hatt hi ho sta så grav ande lax

jag klandrar mig själv för min egensinniga förtvivlan
och min blick som ser mer än de flestas andra

å all den där längtansfyllnaden som smakar choklad
å solmogna apelsiner på sammangång

och du vet, samtidigt som jag tror, du
förbiser, en mängd friaryare ”Musa” ns blick

och jag kanna se härormking
var du finter insprittationen i ditt språket
melondior och trassel-orden-rev-ärr-er
över ditt bröst som andas så lätt

när du vågar andas djuphavstryck - tillitsfullnad
när du dränkt alla dina expressgodståg och tjutande spår
vibrationsdämpade avklingar innan tinnitu(s)pänningen
permanentavlagrat sig och ändrat dina rå-färger till g-råare

när livsöde blir annat än folktomte på löftet om
shoppning - s-log en dans med träskosmatter i väggarna
& komjölk till kaffet - för blommorna vill dofta
när du utandningsgiver din spruckna stämma
att stärka sina stänglaknoppar inför din rena ton
om de mäktar växa snabbare än du låter solen hälsa

och mina


"Cirklar”


rubbas