Det var en gång en fyrkantig kloss.
Han levde alldeles ensam.
I klart väder kunde han se över murarna till den runda staden.
Någon gång ibland kastade han längtansfulla blickar in på alla färgglada runda klossar som bodde innanför murarna.
Vid dessa tillfällen kunde han inte låta bli att tycka att han själv var ganska grå, och att hans liv verkade ganska trist i jämförelse.

En dag fattade han mod till sig och gick ända fram till stadens port.
Portarna var alldeles runda, och när de öppnade sig var öppningen detsamma.
Vakter kom fram och sade med barsk stämma: "Du kan aldrig komma in här. Dina kanter är alldeles för vassa. Gå hem med dig!"
Bedrövad gick den fyrkantiga klossen hem.

Dagarna gick och och han kände sig alltmer ensam och utanför.
En regnig dag fattade han ett beslut. Han skulle bli rund!
Så han satte igång att tälja, slipa och putsa tills han var alldeles klotrund.
Han doppade sig flera gånger i den mest klarröda färg han kunde få tag på.
När han betraktade resultatet kände han sig mycket nöjd.

Dagen efter gick han till den runda staden igen. Ju närmare han kom den runda porten desto nervösare blev han. Tänk om jag inte kommer passa ändå, funderade han för sig själv.
När han var precis framför öppningen slöt han ögonen. Han tog ett steg, och ett till, och ett till...
Han var igenom!!!

Den numera runda klossen kände sig helt överväldigad. Äntligen hade han kommit in i den runda staden. Allt han såg var helt perfekt. Inga kanter som stack ut. Inte minsta lilla dammkorn. Varje grässtrå var i fullständig harmoni med nästa.
De runda klossarna såg verkligen underbara ut i sina härliga pastellfärger.
"Här kommer jag att trivas!" sade han högt.

Medan han gick omkring i staden märkte han en tydlig skillnad mellan sitt eget, och de runda klossarnas, sätt att ta sig fram.
De liksom studsade fram. Han kände sig betydligt mer klumpig.
Detta bekymrade den före detta fyrkantiga klossen en aning.
När han fick ett tillfälle i ett gathörn frågade han försiktigt en blå kloss: "Hur kommer det sig att ni kan studsa fram så lätt?"
"Vi är ihåliga och lyfter från marken hur lätt som helst. Titta här!" sade den blåa runda bollen och studsade iväg.

Ihåliga!
Tomma inuti!!
Sanningen kom som ett slag i ansiktet.
Menade de att denna vackra runda stad var fylld av ingenting??!!
Han rusade panikslagen mot stadens portar, men blev bryskt stoppad av vakterna.
"Stopp där. Vet du inte att man inte får lämna staden!"
"Men, men..."
"INGA MEN. TILLBAKA IN I STADEN!!!"

Totalt lamslagen av denna fruktansvärda sanning gick han och satte sig längs muren. När solen sakta sjönk mot horisonten beslutade han sig för att fly i skydd av nattens mörker.
När mörkret var som tätast kunde man, om man var tillräckligt uppmärksam, se en rund kloss klättra upp mot murens krön, för att sedan klättra ner på andra sidan.
Som tur var fanns det ingen invånare i staden som var så uppmärksam. Det var de alltför självupptagna för.

Morgonen efter började den runda klossen bygga sig ett hus, väl dolt, i närheten av stadens murar.
Han var rund, men i själen skulle han förbli fyrkantig.
Det visste han nu.
De runda klossarna var fullständigt tomma inuti.

När klossens väl kamouflerade hus var färdigt beslutade han sig för att viga sitt liv åt att varna andra förbipasserande fyrkantiga klossar, som ville in i staden. Han skulle säga sanningen till var och en, så länge han levde.

Och så vitt jag vet bor han kvar där än.