hon biter ihop käkarna
det gnisslar i knogarna
ingenting lyckas ta sig ut

han frågar om närheten
till känslorna som befriar
om lättnaden hon avskyr

orden som eruptioner
alla de stammande tydliga
elaka ondsint cyniska

chockad igen till något
kunde liknas vid tystnad
sorgen förtvivlan hopplösheten

minns alla kroppar alla själar
som aldrig försökt att möta
explosioner av smärta


där ligger jag naken på golvet

och gråter
och blir slagen
och övergiven