”Jag är seriös.”
”Jag också.”
”Vi gör det, tillsammans. I slutet av sommaren.”
”Vi måste tänka igenom det, är det nog med tid?”
”Ja.”
”Okej.”
”Vi gör det. Dagen innan skolan börjar. Okej?”
”Okej.”
”Lovar du?”
”Jag svär.”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också. För alltid.”
”För alltid.”

Jag tänker på det jag vill leva, hur mycket bättre allt skulle kunna vara. Hur mycket bättre jag kommer må i framtiden, när jag lever det liv jag vill, när jag uppnår mina mål och mina drömmar blir min verklighet. Jag längtar så det gör ont.

Så tänker jag på det liv jag lever nu. Det var bra. Det var skit. Det har sina perioder. Nu är det inte speciellt bra igen.
Jag orkar inte gråta så mycket som jag gör, jag orkar inte hata mig själv och ständigt tänka ”tänk om det vore så” eller ”tänk om jag var hon, om så bara för en dag”.

Samtidigt finns det så mycket jag vill uppleva, så mycket jag vill göra och se. Jag som svor att slå igenom inom musiken, och jag som svor att skriva den där 500 sidor romanen. Jag som svor att bestiga Mount Everest och jag som svor att bota cancer. Att dö 15 år gammal vore att kasta en hel livstid i sjön. En livstid någon annan inte ens får chansen att tacka nej till.

Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte höra hur dålig jag är, hur ful och tjock jag är. Jag orkar inte höra hur värdelös jag är eller trampas på något mer. Jag har fattat, jag är värdelös. Det är liksom inprintat i mitt huvud nu.

Så min fråga är, bästa vän, är det värt att leva ett liv man hatar av hela sitt hjärta i en osäker väntan och önskan om att det ska bli bättre, även om man får utstå både psykisk och fysisk misshandel dagligen?

Jag älskar dig bästavän. För alltid. Hejdå.