Nu randas åter den ljuva tid
som stannar kvar i vårt sinne.
En tid som inte, emellertid
för alla blir ett fint minne.

Se där är hon som bedöms för fet
och aldrig blir del av leken.
Hon sitter där, i sin ensamhet
och gråter tyst under eken.

Och där är han med sin mörka hud
och med eksem därutöver.
Han mumlar ständigt en bön till gud
att sommar’n snart vore över.

Och där är hon som varenda dag
söker sin tröst i mobilen
men ingen svarar och hon är svag
och drömmer om jungfrusilen.

Se, där i utkanten! Han är tuff
och hotar alla till livet.
Men alla tror att han kör med bluff
och resultatet är givet.

Från stranden klingar det glada skratt
som alla borde få njuta.
Men många når aldrig dit för att
vi människor aldrig kan sluta

att odla fördomar vitt och brett
som gör att oviljan blommar
som bäst omkring den naturpalett
de lyckliga kallar sommar.