Allt hände så fort. Jag vill ändra på mycket. Jag förstår inte hur folk kan tro på Gud, för skulle Gud finnas, skulle han aldrig låta oss gå igenom något sådant.

Jag flyger, glider, svävar fram när jag steg för steg, med stängda ögon går igenom den nya koreografin. Jag ler, och känner hur allt försvinner. Alla tankar, alla händelser och alla bekymmer. Hur hela min omgivning förvandlas till något vackert, ett mörker, ett lugn, som sedan snabbt tynar bort när jag hör någon harkla sig. Jag öppnar ögonen och får syn på min bror, Christian. Han har kommit för att hämta mig från min danslektion. Jag är ensam kvar i danssalen, förutom Christian förstås. Han har nyligt fått sitt körtkort och mamma befaller honom att skjutsa runt mig överallt. Vore det inte för dansen hade jag varit lika fet som Nalle Puh eftersom att mamma inte låter mig ta mig någonstans på egen hand. Hon vill nog skämma bort mig medan hon har chansen.

Vi åker i tystnad och säger inget till varandra, som vanligt. Det är mörkt ute och stjärnorna lyser på himlen. Jag blundar, och mina tankar dras iväg bortom verkligeheten, jag ser mig själv sväva fram över dansgolvet. Ännu en gång flyger, glider och svävar jag fram. Men ytterligare en gång tynar det bort av att Christian smäller igen bildörren. Vi är hemma. Jag följer efter honom och utan ett ord går vi upp för trapporna och in i lägenheten. Christian går raka vägen till sitt rum. Och jag behöver inte ens fundera en sekund på vad han gör. Datorn är hans högsta prioritering, hans låtsasvärld. Jag vet inte vad han sysslar med annars, han har just gått ut skolan och verkar inte ha några framtidsplaner alls. Själv kämpar jag på för fullt för att hinna med både skola och jobb. Jag går in till köket i vår lilla, stökiga lägenhet. Smutsig disk ligger överallt. Jag tar fram en Billys Panpizza och sätter in den i micron. Jag hör hur Christian sätter på musiken i sitt rum och han har inte måttligt hög volym heller. Det gör det inte bättre när basen sätter igång. Hans värstingbas som pappa skaffat honom en gång i tiden. Skitpappa. Vart är du nu när man behöver dig? Det dunkar av musiken i hela lägenheten och glasen vibrerar i köksskåpen eftersom att Christians rum ligger alldeles intill köket. Plötsligt hör jag en hård duns i golvet, och förstår först inte vart det kommer ifrån, sedan förstår jag att det kommer ifrån mammas sovrum. Jag skyndar in dit och ser hur mamma ligger på golvet. Jag ropar på Christian för att få hjälp, men han hör inget för musiken. Jag springer dit och bankar på dörren och när han till slut öppnar sliter jag i hans tröja och säger åt honom med gråten i halsen att det hänt igen. Han ser förskräckt ut och springer in till mamma, men säger först åt mig att ringa ambulansen. Jag vet precis vad som ska göras, han med. Det har blivit en vana, en slags rutin. Samtidigt som det är lika hemskt varje gång det händer. Sjukvårdarna kommer inom kort för att hämta mamma. Christian har suttit vid mammas sida hela tiden. Inte jag, det klarar jag inte av, det påminner mig för mycket om verkligheten. Jag sitter med ansiktet gömt i händerna. Jag vill bli osynlig, gömma mig och bara komma bort från allt elände. Då känner jag en hand på mig axel, det är Annika. En av sjukvårdarna som varit med vid varje kollaps.
- Hur är det? frågar hon.
- Som vanligt, svarar jag och suckar.
Annika berättar att de måste ta med mamma till sjukhuset den här gången också.
- Cancern verkar ha blivit värre, berättar hon och biter sig i läppen, jag tycker det vore en bra ide att du och Christian följer med till sjukhuset.
Jag tittar på henne och jag är rädd för vad hon ska säga.
- Det är nog nära nu.
Jag tittar ner i bordet och nickar, det var något jag hade kunnat räkna ut själv.

Väl framme på sjukhuset har jag och Christian placerat oss på varsin sida av mammas säng. Det luktar sjukhus och sterilt. Det är pinsamt tyst och stämningen känns tyngre än någonsin förr. Mammas rum ser faktiskt ganska trevligt ut jämfört med hur man brukar föreställa sig sjukhus. Jag tittar på Christian och han möter min blick och jag känner genast hur tårarna kommer. Att se honom så svag och liten är för mycket för mig. Han flyttar på sin stol och sätter sig bredvid mig, sedan lägger han sin arm runt mina axlar. Jag känner hur han skakar, och hör honom snyfta, min lilla storebror... Och jag släpper fram mina egna tårar, för både jag och Christian vet vad vi har att vänta. En förlust, ett avsked, och en oförutsägbar framtid. Utan mamma. Jag gråter, släpper taget, och accepterar.

Ännu en gång glider, svävar och flyger jag fram över dansgolvet. Skillnaden är att jag inte känner likadant som jag brukar när jag dansar. Vart är glädjen, och drömmarna? Istället känner jag sorg, och ilska. Tårarna på mina kinder spelar ingen roll. Det är inte rättsvist. Gud finns inte. I så fall skulle han ha gett min mamma en framtid. Låtit henne leva, vara med mig och Christian. Pyssla i trädgården som hon älskade och vi skulle ha fått höra hennes falska sångröst när hon städar i lägenheten. Vi skulle få bråka, och vara arga på varandra. Vi skulle få tycka illa om varandra, och tycka att det var för fånigt att säga att vi älskar varandra. Älskade mamma.