På himlen ovanför en halvstor stad simmar blåvalsmoln, isbjörnshjärtan och järnvägsjazz. Ett öppet takfönster släpper in nattmorgonen och jag har dragit ned tröjärmarna över fingrarna. Fiskmåsar, takåsar. De skrattar åt mina korslagda ben.
Jag önskar mig ett eget liv bland skorstenar. Och tänker att det hade varit fint med lite kärlek. Gatlyktshångel och tyngdlöshet. Istället går jag balansgång på trottoarkanter. Tittar ned i marken och mest bara fantiserar om hur världen skulle se ut från taken. Kommer inte längre än så. Kommer aldrig längre än så.