I Vasastan finns inte plats för drömmar, de fastnar mellan träden i allén och tillintetgörs av melankoliska cyklister med ett gemensamt fanatiskt intresse för saker som går att krossa mot gatan. Och det finns inte tid för handling, inte ett enda foster kommer sparka sig ut härifrån. Från livmodern ut i friluften. Hinns inte med, man måste ju prioritera. Och jag prioriterar att gå omkring med ett vattenglas på huvudet.