2
Det är vår här på Majholmen. Majholmen är världens bästa ställe och högsäte för världens bästa katter, alla ättlingar till ”Trolle den Odödlige”. Han ligger för det mesta och sover på kakelugnsfrisen, tyngd av sina trettio år. Hans tassar är obegripligt smala och klorna långa och vassa. Han bekymrar sig om döden. Ibland på natten smyger han stillsamt runt i huset, hoppar förvånansvärt smidigt upp i någon människas säng. Han är lätt som en fjäder – det är som om en del av honom redan farit till de sälla jaktmarkerna. Som ung lär han ha vägt hela nio kilo och hårmanen som numer begränsas till några spissiga tussar, var då lång, flammande orange och tät som en finsk granskog. Nåväl, tack vara sin nuvarande ringa vikt kan han länge sitta på människans bröstkorg, utan att väcka, för att förvissa sig om att människan lever. Blir han inte förvissad börjar han försiktigt att pilla lite på kinden med en enda lång, vass klo. Försiktigt så han inte river. Så småningom vaknar så människan och undrar vad tusan som flugit i kattskrället… men han är ju så gammal – ”inte kan man bli arg på en så gammal katt”. För det mesta låter de honom sova vid fotändan resten av natten. Fast han luktar hemskt illa. Som en sedan länge död åkersork.
Min syster hävdar att hon vet varför Trolle är så orolig för döden. Hon säger att han bodde i ett annat hus på Majholmen, med andra människor. Dessa människor andades vinterluft även på sommaren. Fast den var inte krispig och vinterkall utan varm och stinkande. Även deras hud hade samma märkliga odör. Hur som helst – enligt min syster så var i alla fall deras andedräkt alltid vit och det kunde ju Trolle se. I vårt hus är dock människorna som katter – de andas utan att det syns annat än på vintern och min syster tror att det är detta som oroar Trolle – att han inte kan se deras anda, att han kanske tror att de ”gått till andra sidan”. Så säger människor om människor som dör och aldrig kommer tillbaka. Katter kan också gå till andra sidan men de kan komma tillbaka hur ofta de vill. Det vet jag för Tommi försvinner i början av juni varje år till andra sidan Majholmen för då flyttar sommargästerna in. När han ger sig av är han gul och smal men när han kommer tillbaka i augusti är han förvisso fortfarande gul men nu även fet. Egentligen borde man försöka övertala Trolle att bege sig ”till andra sidan” så han fick lite skinn på benen .
Nu ska jag berätta något som hände för jättejätte länge sedan. Så länge sedan att man inte kan minnas hur många räkor man ätit sedan dess. Eller hur många bajskorvar man grävt ner eller hur rädd man var för dammsugaren när man var liten.
Det var i alla fall vår som nu men annars var allt annorlunda fast Trolle var ju förstås jääättegammal som vanligt. Ja, kanske rent utav ännu äldre för han började göra något som förvånade alla: Han kissade på hallmattan! Och i garderoben intill gästrummet! Människorna var bestörta. Särskilt människomamman. Hon skällde värre än de idiotiska hundarna som stillatigande låg under köksbordet och njöt av att en katt fick sådana edliga bannor. Jag satt också stilla och tyst men mest för att jag skämdes och det var för att det var ju jag som kissat i garderoben vid gästrummet men det var faktiskt inte mitt fel för det hände en dag då det regnade ute och katter tycker faktiskt inte om att bli blöta. (En gång blev jag jättejätte blöt och det glömmer jag ALDRIG!) Nu skrek hon att det var väl satan att den gamla katten pissat på hennes chevreauxstövlar som hon köpt i Stockholm på Svan Skodon 1979. ”Det var det enda vackra jag nåååågonsin köpt till mig själv” vojade hon sig. Jag tror hon grät lite också men jag är inte säker för det där med tårar tycker jag är en överdrift och en smula fjantigt. Vi katter gråter aldrig. Möjligtvis kan vi fräsa och joddla rätt hårt när det är löptider men gråta - Det är så meningslöst för en katt. Människor, däremot, älskar att gråta. Jag har nog sett hur de smyger sig undan i bastun och skogen och släpper loss i en bölserenad eller två.
Hur som helst. Trolle fick skulden för hela pisset. Han ryggade sakta in i vardagsrummet med ett uttryck i sitt utmärglade kattnylle som jag inte sett förut. Hans tätt sittande ögon vindade en aning och öronen var lätt nedåtvinklade som om han tänkt fräsa. Men han fräste inte. I stället gled han elegant upp på fina byrån där alla möjliga prydnadsföremål stod ordnade på ett angenämt vis. Bland annat stod där herde och herdinna av finaste porslin. Prislappen från Stockmanns satt fortfarande kvar under herdinnans pösiga mamelucker. Sju Mark hade hon kostat då det begav sig. Eller var det för paret? Trolle satt nu intill herdeparet och betraktade dem med ett sällsamt intresse. Utifrån hallen hördes människan yla över katters bristande känsla för toalettrutiner. Trolle tittade med vass blick åt oljudets håll. Jag hade följt efter honom in i rummet och satt nu avvaktande strax innanför dörren och betraktade honom uppmärksamt. Så lyfte han en av de smaaala framtassarna och puttade lite, lite grann på herdinnan så hon flyttades något närmare byråkanten. I hallen gav nu mamman upp ett illtjut då hon upptäckt kattkiss på människopappans Helly Hansen tröja som ramlat ner bakom skostället. Trolle stannade upp i en fryst pose, ögonen smalnade och morrhåren rörde sig en aning men annars satt han som förstenad. Efter en stunds stillhet fortsatte han så sitt värv. Centimeter för centimeter såg jag hur herdinnan närmade sig kanten. Nu stod hon med herdinnestaven utanför kanten. Trolle satt med tassen lyft, redo för den sista stöten. Så kom den och den lilla spröda porslinsfigurinen for i golvet . Flisorna for åt alla håll. Honan kom farande från hallen med skurborsten i högsta hugg och fann Trolle, fortfarande sittandes på byrån men nu med en mäkta belåten uppsyn. ”Nu tar det fyr” tänkte jag och ryggade förskräckt in under en sylåda på ben.
Det var alldeles tyst. ”Snart smäller det” tänkte jag andlöst. Människomamman såg så konstig ut i ansiktet. Blank liksom. Vad var planen? Skulle hon slå ihjäl Trolle med skurborsten? Eller skulle pappan beordras att hämta sin gamla krigspistol och ta Trolle med sig bakom uthuset?
”Men Trolle då – jag tror visst du blev förnärmad” utbrast hon så till slut. ”Mammas lilla gubbe, nu ska du inte vara sån – kom så ska mamsen trööösta” . Jag trodde inte mina öron! Det där gamla skrället kom undan! Inte nog med det – han blev GULLAD med! Hela scenen var fullkomligt motbjudande och jag kände att jag var tvungen att ha frisk luft. Som ett skott for jag ut genom kattluckan i hallen och vidare ut på gårdsplan. Vid vildrosbusken stannade jag och kräktes upp en gigantisk hårboll. Det var säkert mer hår i den än på hela Trolle.
Ja, se Trolle.
”Inte kan man bli arg på en gammal katt”.
När jag bli stor ska jag minsann bli jättegammal och jag ska vara elak från morgon till kväll och INGEN ska bli arg på mig!