Förr, då stod tiden stilla, och man kunde inte begripa, hur livet skulle vändas emot dig. Du levde även då i ensamhet, men du var faktiskt lycklig även i din solidaritet.

Tvingades att gå till skolan för att lära, men allt blir inte som man vill. Kan minnas så väl slagen som träffade din unga kropp. När alla som du kände stod och så på. Dag ut och dag in tillslut började du tappa allt ditt hopp.

När åren gick så trodde du att du hade hittat någon som skulle lyssna och förstå. Men du var ändå ensam. Folk hatar dig och kasta saker, men ingen låter dig gå. Förtvivlat desperat efter sympati, men alltid fången i allt hat och aldrig fri.

Det är inte alltid så lätt att komma över, när de som ska stå dig närmast tar till flaskan och inte finns där när du behöver. Allt är ignorans, varken glädje, kärlek eller vänner finns någonstans.

Man hittar tillslut den så kallade kärlek, som vilat i dödläge framför dig, ovetande att den växlas tillbaks till sorg och olycka. Det går över säger folk, men det är inte alltid så alla kan tycka.

Du beslutar dig för att ta slut på allt du har, för livets mening är ju ändå inte kvar. Men även då är du ensam och hatad. Vännerna du trodde du hade tog ett steg tillbaks i glömska, ingen förstår dig och de du trodde fanns är nu jävligt hemska.

Tårarna du hade börjar sluta rinna, dina känslor glider in och du har inget kvar att vinna. Du tänker att du ger alltihop ett sista försök. Innan det sista hoppet går upp i rök. Du fick tillbaks lite utav det du aldrig fått ha. Kärlek och en glädjande livskamrat.

Men allt som börjar har även att slut, du passade som vanligt inte in och kastades ut, ut i kylan igen. Och då bröts muren som byggts ihop, och åter igen så hör ingen ditt sorgsna rop.

Livet är inte alltid så lätt, och vägen är svår. Men ändå, så finns det en glädje som sprids. Du har lärt dig att visa, hur du ändå älskar folk även om du inte får något tillbaks.

Allt annat än dig själv går före, så att andra ska slippa trilla ner. Hjälp dom upp så dom inte skada sigsjälva. Ge det folk du aldrig hade och kanske aldrig heller kommer ha. Även om du själv mår dåligt så kanske andra kan ha det bra.

Och då kom en stor förvåning, istället för hat så fick du staplar som ställde upp dig igen. Även om de kanske inte riktigt förstod så fick du ändå en form utav sympati. Du gav digsjälv ditt liv tillbaks.
Påvägen till balans så tar du dag för dag. Även om det finns så mycket som bär och den kärlek som finns aldrig kommer få svar. Så har du nu iallafall dina närmaste vänner kvar.

Att älska och vara älskad kommer alltid vara svårt, men nu kan du inte ge upp efter du kämpat så hårt. Du vet och känner hur fel allting kan gå, ett slag har vunnits inuti och nu kan du läka dina sår.

Känslorna fördubblas efter all apati, jag kan nu älska och jag är äntligen påväg att bli fri.