Daniel Brandt



”Jag är rädd”, sade pojken.

”Rädd för vad?” undrade hans medvetande.

”För ensamheten”, sade pojken.

”Du har alltid varit ensam”, påpekade rösten i hans inre.

”Inte så som nu.”

”Du har vänner … Familj … Hur kan du då vara ensam?”

”Jag måste tala med någon – om saker som ingen av alla dem jag känner förstår … Saker jag själv inte förstår. Och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag känner mig alldeles förvirrad.”

”Så då vänder dig inåt – och pratar med dig själv?”

”Kanske finns svaren där. Jag har hört talas om sådant – att man redan bär svaren inom sig och kan finna dem om man bara letar tillräckligt noga. Med meditation, yoga och sådant … Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag har liksom försökt, men jag har ingen aning om var jag skulle börja. Kanske skulle en bok hjälpa.”

”Kanske det. Men kanske mediterar du redan nu – i det du talar med dig själv.”

”Vad vet jag!”

”Just det.”

”Så det är kanske hos mig själv – hos dig – som lösningarna finns?”

”Vad vet jag!” löd svaret. ”Vad är det så för råd du söker?”

”Om jag det visste! Jag känner mig bara så vilse. Jag vet inte vart jag är på väg och vart jag egentligen vill komma.”

”Och en karta hjälper inte?”

”För livet eller tidens gång finns det inga kartor.”

”Det är förstås sant. Likväl finns det de som nästan tycks känna till vägen ändå, eller hur?”

”Jag önskar jag gjorde det!”

”Sanningen är förstås att vi alla är lika vilsna. Det finns inga kartor – det landskap var och en bygger upp i sina sinnen bygger på erfarenhet från den väg man redan vandrat. Det är det enda som på något vis kan hjälpa på den vidare resan. Det är precis vad hela vårt intellekt bygger på – hela vårt samhälle: Generaliseringar och tidigare erfarenheter i form av egna minnen eller andras.”

”Jag har ingen erfarenhet”, menade pojken. ”I alla fall inte särskilt mycket.”

”Inte än, kanske”, svarade hans inre, ”men en dag kommer du också ha det. Och då kan du rita dig en egen lite karta här i ditt inre.”

”Alltså måste jag vända mig till någon med stor erfarenhet – någon som verkligen är vis och klok som någon sagas trollkarl. Men någon sådan person känner jag inte!”

”Alltså blir det upp till dig själv att finna ut svaren i alla fall, inte sant? Men det kanske är rätt så, för de svar du egentligen söker kan ingen annan ge dig. För vem, mer än du själv, kan veta vart du är på väg? Och vem mer än du själv kan veta vad du vill ta dig till här i livet!”

”Men tänk om jag bara är förlorad i drömmar och de mål jag sätter upp är omöjliga att uppnå. Tänk om jag är på fel väg – en som bara leder till mitt eget fördärv? Jag vet inte vad jag borde ta mig till eftersom jag varken känner mina egna styrkor eller svagheter. Vad ska jag bli? Vad ska jag göra med mitt liv? Tänk om jag bara slösar bort det med att göra nånting som inte är rätt för mig!”

”Du är inte ensam om att inte vara säker på den saken.”

”Men andra verkar veta så säkert. Jag känner mig hämmad av alla val. Världen är alltför komplicerad … Och jag känner mig för dum för att verkligen kunna vara en del av den.”

”Tror du verkligen att du är ensam om det?”

”Men kanske jag är annorlunda. Dum på riktigt – missbildad på något sätt.”

”Kanske är du det. Men med säkerhet så …”

”Är jag inte ensam om det heller. Nej, jag vet. Men jag kanske tillhör de stackars få.”

”Och vad så? Vem skulle bry sig om den saken?”

”Just precis.”

”Alltså förblir ditt liv upp till dig själv. Oavsett hur du är skapt är ditt liv ditt och du kan göra med det vad du vill. Oavsett vad andra tror om dig är det bara du som vet vem du verkligen är. Kanske är det bara dig själv du verkligen måste intyga att du är kapabel att fullfölja dina drömmar. När du väl är det är gjort – och den övertygelsen bara märks – borde det hela bli mycket enklare.”

”Men jag undrar ibland om jag verkligen vet vem jag är och vad jag vill. Det känns inte så.”

”Det är kanske för att du inte tänkt efter ordentligt. Det är förvisso svårt att fatta alla saker i denna värld men hur som helst är det faktiskt ofta så att man faktiskt klarar långt fler saker än man tror sig kunna.”

”Jag vet inte om det här för någon vart”, sade pojken uppgivet.

”Vad för någon vart egentligen?” undrade rösten tillbaka. ”Det kan i sanning ingen säga dig. Kanske handlar livet bara om att fortplanta sig, om att bli känd, tjäna mycket pengar eller om hur många chokladkakor man hinner äta. Det viktigaste måste ändå vara att man känner att det man gör betyder något för en själv. Vi är trots allt alla egoister till slut, inte sant. Livet börjar och slutar med en själv, trots allt.”

Det blev tyst en stund.

”Kom igen nu”, manade rösten. ”Framtiden väntar och du har en hel värld att skapa!”

”Jag vet”, sade pojken och suckade. ”Jag vet.”


© 2005 Daniel Brandt