Jag tror på andevärlden och har gjort det sen jag var liten. Jag vill tro på att det finns något som ibland visar oss vägen, som hjälper oss. Som ger oss extra styrka vid kritiska stunder. Som räddar liv. Jag vill tro på skyddsänglar. Jag vill tro på att när sista repliken är sagd, när ridån går ner - är det inte slut. Jag vill tro på att vi kan fortsätta följa dem vi älskar. För mig är vår kropp ett skal. Själen betyder allt. Tankens kraft. Talet. Känslor.

Vi väljer hur vi vill vara, våra handlingar visar vilka vi är. Hur vi vill älska och bli älskade. För mig är livet en utmaning, en utbildning. Vi gör misstag, sårar och älskar - hatar och förlåter. Vi utvecklas och förändras. Jag älskar att leva, att vara spontan och ta carpe diem på för stort allvar. Jag älskar att våga, lyckas och misslyckas. Jag älskar att busa och skratta. Jag älskar att viska i mina syskonbarns öron att jag älskar dem och att dem är fantastiska.

Titta på barnens ögon, stjärnögon. Oförstörda och lyckliga. För dom är livet ett stort äventyr, nyfikenhet präglar deras vardag. Ju äldre man blir desto lättare är det att stjärnögonen släcks. Livet blir jobbigt. Kraven kommer smygande och äter upp dig innifrån, ibland långsamt ibland snabbt. Depressioner, ångest och utbrändhet. Kroppen säger ifrån och man orkar inte mer. Man släpper inte det som varit eller kommer inte ur den situation som man befinner sig i. Man blir rädd. Vågar inte bryta trygga mönster, för vad ska alla säga? En del försöker kramaktigt hålla uppe fasaden om sitt lyckliga och perfekta liv. Andra faller ihop, bryter ihop. I svagheten finns styrkan. Bättre att be om hjälp, skrika rakt ut "jag orkar inte mer". För hur länge orkar kroppen och hjärtat vara olycklig? Våga visa din rädsla och olycka, skaffa hjälp så slipper du kanske sitta där på äldreboendet och tänka tillbaka på ditt liv. Bitter, förkrossad och jävlig.

Så tänd dina stjärnögon igen. Berätta för dina kära hur mycket du älskar dem. Älska dig själv. Skratta.