Hur är man den man blev 

och hur blev man den man är?

Den frågeställningen kan ge oss

möda och besvär.

Det sägs att jag såg dagens ljus

på bordet i ett kök.

Och för mitt första andetag

blev upplivningsförsök

det som behövdes för

att jordelivets vackra under

hugsvalade min mor först

efter sjuttiofem sekunder.

Jag anlände som nummer tre

av syskon. Som blev fyra

efter en nedkomst som var svår,

det törs jag lätt bedyra.

Min lillebror såg dagens ljus

trots rekommendationer

från läkare som tillhöll far

i grava allvarstoner:

"Er hustru är nu alltför skör

för trauma som grossesser.

Så när ni, framigenom, vill

försjunka i excesser

som de som, lite känslolöst,

benämns kopulationer

får ni se till att hon går fri

från ejakulationer!" 

Men som han inte lyssnade

fick jag en liten bror.

Vid knappa tre års ålder

kände jag mig redan stor

och kunde plötsligt läsa

och räkna addition

och subtraktion och gångertal

till äldres frustration.

I skolan skickades jag kring

som vore jag exempel

på dem som lyckats allra bäst

i detta lärdomstempel.

Men glorian försvann

och det kom smuts på hyllningsmärket

så snart jag gjort entré i det

som nämndes "läroverket"

Då hade pappa dött och trots

sin ungdom var min mamma

på tillvaron så trött att hon

kallt övervägt detsamma.

Med fyra ungar kring sig

och med en länsad börs

hon tvingades nu genomgå

en urarva konkurs.

Själv blev jag relegerad

när lektionerna jag nobba'.

Så det var inget annat än

att ge sig ut och jobba.

Det var nu efter kriget

och skräpjobb fanns i rader.

Jag bytte jobb så ofta att

min omgivning fick spader.

Nu finns det de som säger

att min barndomstid var svår

och att den erbjöd traumata

som måste lämnat sår.

Men tänk, jag ser det inte så!

Jag är en lycklig man

som nu kan se tillbaka

på goda år som svann. 

Hur är man den man blev

och hur blev man den man är?

Den frågeställningen kan ge oss

möda och besvär.

Dock återstår en fråga som

alltjämt mig kan förbrylla:

Hur kommer det sig att vi

alla har så lätt att skylla

vår olycka på andra men

vår välgång yvs vi över

som om vi faktiskt uppfunnit

vår egen lyckoklöver?

Själv kysser jag min lyckas fe

nu med ett ljudligt smack,

tar en klunk till ur glaset

och mumlar ödmjukt tack.