Tvillingarna hade många ggr slagit näven i bordet
i köket i deras bondgård under min närvaro
och rutit att nu fick det vara nog med julaftnar
hos syrran.

Efter några år tog jag dem på orden
och föreslog att vi skulle fira julen ihop
på deras bondgård.
Det sa de ja till och vi skålade på det
med lättöl.

När julen närmade sig stämde jag av med dem
flera gånger att de vidhöll sitt beslut.
Inga som helst tveksamheter.

Så kom då julafton 1995 och jag köpte en varsin julklapp
till deras två katter. Kattlyxmaten Sheba, svindyr.
När jag anlände till bondgården kl 14 var de finklädda
och i färd att åka.

Vart ska ni? skrek jag.
- Äh, vi måste till syrran, vi kunde inte säga nej.
- Det kunde ni väl för fan ha ringt och talat om!
skrek jag.

Högst rimligt krav, eller hur?

De for iväg och där stod jag med lange snude
på trappan med sheba i min hand och två katter
strykande kring benen.

Det fanns ingen som helst julmat i deras ungkarlshem.
Jag fick koka havregrynsgröt och de hade inte ens äpplemos.
Katterna åt alltså mycket bättre än jag julen 1995.

Dagen var hemskt dryg och jag väntade och väntade på
att tvillingarna skulle komma hem.
Klockan 22 hade de inte kommit så jag lade mig.

- De kom hem kl 01!