En sådan skadad själ.
Ett sådant trasigt hjärta.
Arma barn.
I din själ ser jag sår.
Många har redan förvandlats till ärr.
De kan inte skada mer.
Men du kan aldrig glömma.
De finns alltid kvar.
Några sår har bildat tunna skorpor
Som envisas med att gå upp om och om igen.
De gör sig ständigt påminda.
Och de svider tusen gånger om.
Jag ser också nya sår.
Fortfarande öppna.
Så djupa.
I ditt hjärta är ingenting helt.
Det är brustet och krossat.
Jag kan nästan inte urskilja formen.
Det är så sönderpepprat.
Många har gjort dig illa.
Jag drar blicken ifrån ditt inre
Ser dig utifrån.
Du sitter i din säng.
Du kan inte gråta för tårarna är slut.
Jag ser något vasst glänsa i din högra hand.
Du för det till din arm,
Trycker hårt och drar sakta, sakta.
Blod sipprar fram.
Den varma färgen.
Du känner trygghet, lättnad, tröst och lugn.
Men framför allt…
Du har inte längre ont i själ och hjärta.
Smärtans fokus vilar för tillfället på din arm.
Men när blodet slutat flöda och när armen slutat svida
Märker du att du just fått ett till hål i hjärtat.
Ett till sår i själen.
Du står inte ut med den inre smärtan.
Så du tar fram det enda du vet hjälper
Och skär igen.
Och igen.
Och igen.