Uret är förvisso runt, i en form av evigheten. Men klockans tre spretiga fingrar pekar dödens alla tecken - minut för minut. Allt medans tiden ständigt viskar till oss, fast vi oftast inte hör det.

Någonstans i de övre tonåren, kan man skönja att de skarpa friktionsskapande konturerna börjar nötas av förnuftets och tidens erosion. De tvära kasten av bångstyrighet i livets evigt strömande vågor - tröttar ut, och man börjar sträva efter någon form av lugn istället. En så bekymmersfri färd som möjligt - till vilken nu nästa milstolpe än må vara. Det kan handla om något så främmande som att lyssna till goda råd, till exempel. Välja sina strider eller att ducka vid rätt tillfällen, och så vidare. Små detaljer som vallar den den skrovliga ytan som tiden tär på.
Medans våra ansikten och händer ärras av sträva valkar. Smeks våra liv till strömlinjeformade tidskapslar som så småningom dundrar fram i tiden i en hiskelig fart. Veckodagarnas namn förlorar mening och blir till vardag och helgdag. Höstlöv, snö, videung och badstränder blir till något så onyanserat som oxveckor och semester. Man skönjer inte detaljer längre. För det enda som susar förbi därute är en suddig och läskig kuliss. Lika ohämmat som overkligt.

Man tar mycket för givet. I morse tyckte jag till exempel att tiden viskade "Varsågod...". Har den alltid gjort det?