Kapitel 7.

Mitt i sin uppenbara ordningsamhet utstrålade Sara Björntass väl tilltagna kontor både trivsel och värme. Överallt i rummet skvallrade personliga tillhörigheter om att det befolkades av en människa som ville känna sig hemma på sin arbetsplats, en människa med god smak och en hel del humor. Chefskapets ofrånkomliga A4-pärmar doldes bakom skåpdörrar av masurbjörk, skrivbordet var en superellips med skiva i samma material.
Det stod på en stor kinesisk matta i olika gröna nyanser vänt mot tre bekväma skinnfåtöljer. Den ena var upptagen av en docka i naturlig storlek, den föreställde 91:an Karlsson och hon hade fått den vid ett besök på Halmstads Stadsbibliotek. Vid 91:ans fötter låg en enastående naturtrogen tax som hon fått av sina medarbetare när kommunen beslutat att deras anställda, på grund av allergirisken, inte fick ta med levande pälsdjur till arbetsplatsen.
En av Saras döttrar hade döpt taxen till Rutger, varför var det ingen som visste. I magen hade den en liten elektrisk motor som gjorde att den kunde vifta på svansen. Den startade Sara ibland i förhoppningen att någon mindre insatt besökare skulle erinra henne om kommunens förbud.

Med undantag för sitt ansvar för städningen hade Sebastian Örn inte haft många anledningar att besöka Sara Björntass kontor. Nu, när han harklade sig lite försiktigt innan han knackade på den glasade dörren kom han på sig med att undra om han någonsin suttit i någon av de svarta läderfåtöljerna.
Sara satt på sin plats. Låg musik strömmade ut från en liten stereoanläggning som stod i den öppna bokhylla som täckte hela väggen framför skrivbordet. Han tyckte sig känna igen adaggiettosatsen ur Gustav Mahlers femte symfoni, den som var ledmotiv i Viscontis film ”Döden i Venedig”, men han var inte helt säker.
”Kom in och slå dig ner”, sa Sara och log välkomnande mot honom.

Sebastian kände sig lite bortkommen, trots den välkända miljön. Sara reste sig upp och gick bort och stängde dörren. Då upptäckte han att hon dukat upp med kaffe och två mazariner på skrivbordet, som annars var tomt så när som på en Strindbergslampa och en tunn pappersbunt som låg i en uppslagen A4-mapp framför hennes plats. Han anade att den innehöll hans anställningshandlingar
”Jag hoppas du gillar mazariner” sa Sara när hon fyllde kaffe i de muggar som han säkert diskat några tusentals gånger.
”Jo då”, ljög Sebastian artigt.
Han hade aldrig varit särskilt förtjust i sötsaker, med undantag för mörk choklad i alla dess former. Nu bet han försiktigt i det lilla bakverket och fångade upp de smulor som dalade från det i sin kupade vänsterhand.
Ingen av dem sa någonting förrän kakorna var uppätna och de torkat smulorna från läpparna med små pappersservetter på vilka det fanns en liten skämtteckning med vidhängande text.
På Sebastians servett fanns bilden av två buspojkar med följande dialog:
”Va gör din farsa i kryddhyllan?”
”Äh, han e la på kanelen!”
Sebastian tömde smulorna från den kupade vänsterhanden i servetten och vek noga ihop den så att ingenting skulle hamna på den kinesiska mattan.

Därefter bröt han tystnaden.
”Du ville tala med mig?”
Sara svalde ytterligare en mun kaffe innan hon svarade.
”Ja, vi närmar oss ju din sista arbetsdag och vi skulle gärna vilja tacka av dig för allt du gjort för oss under de här åren. Men först skulle jag gärna vilja veta vad du har för planer, vad du tänker ägna dig åt nu när du lämnar oss.”

Sebastian tittade ner på den hopvikta servetten.
”Planer”, sa han lite dröjande. ”Jo, jag har allt lite planer, lite idéer om vad jag skall ta mej för. Men det är inte någonting som har fått fastare form ännu. Bara tankar och hugskott.”

Musiken hade tystnat och Sara gick till stereon för att stänga av den. Med ryggen mot Sebastian sa hon.
”Hur skulle du då reagera om jag frågade dig om du kunde arbeta kvar ytterligare en tid?”

Ytterligare en tid, tänkte Sebastian. Vad fan snackar hon om! Jag har ju för helvete ingen ytterligare tid! Min bäst-före-datum är redan passerad och det är bara lidandet och förruttnelsen som återstår.
Men högt sa han:
”Om vi talar om veckor eller månader är det helt okej. Jag har vissa planer, men jag har ju inte fattat några beslut ännu. Om du kan acceptera att jag får besluta när jag vill sluta med, säj, en veckas varsel så stannar jag gärna kvar ett tag till.”

Sara betraktade honom forskande men Sebastian haade fortfarande blicken riktad mot den hopvikta servetten. Sara sträckte sig efter den runda papperskorg av svart läder som stod under skrivbordet och räckte uppfordrande fram den mot Sebastian som ryckte till och lydigt slängde servetten.
Sara ställde tillbaka papperskorgen precis i det lilla avtryck på kinamattan som visade dess rätta plats. Sedan reste hon sig upp och gickfram till sin fönstervägg och tittade ut.
Så vände hon sig åter till Sebastian och sa ”Bra! Då säger vi så! Du blir kvar med samma arbetsuppgifter som tidigare tills du själv säger ifrån!”

Sedan skrattade hon till och fortsatte:
”Då räddade du mig faktiskt från ett litet udda problem! Jag har haft så svårt att hitta på vad biblioteket skulle ge dig i avskedspresent! Nu kan jag skjuta det beslutet lite på framtiden. Om inte du själv har några önskemål?”
”Nej, i alla fall inte så här spontant”, sa Sebastian lite besvärat. ”När jag såg dig i datorrummet i förmiddags slog det mig att du kanske skulle vilja ha en hemdator?”
Sebastian funderade över erbjudandet. Hur stämde den gåvan med de planer som höll på att ta form i hans sinne?
”Nej tack”, sa han till slut. ”Men däremot skulle jag vara tacksam om jag fick möjlighet att utnyttja bibliotekets datorer, även när jag slutat.
”Naturligtvis”, sa Sara. Sedan kunde hon inte låta bli att le och fråga: ”Är det möjligen för att fortsätta din forskning om eutanasi?
Sebastian höll god min i elakt spel.
”Forskning är väl att ta i, men ämnat intresserar mig och jag vill gärna följa utvecklingen.”
”Du kanske skall flytta till Schweiz”, sa Sara på skämt. ”jag har för mig att de lagstiftade om aktiv dödshjälp redan på nittonhundratjugotalet.”
”Det är precis den typen av fakta jag vill ta del av” sa Sebastian utan att le tillbaka. ”Men jag har inga planer på att resa dit, just.”

Sebastian reste sig upp i känslan av att samtalet nu var slut. Sara räckte honom handen och sa: ”Jag är glad att du stannar hos oss ett tag till, Sebastian!”
Sebastian tog hennes hand. Den var varm och fast och förmedlade förtroende och uppskattning.
”Förresten”, sa han sedan. ”Jag planerar faktiskt för en resa inom kort och om biblioteket på något sätt kan bidra till kostnaden för den så har jag inga invändningar!”
Sara log. ”Vi får väl se”, sa hon.