dina ord är så vackra
jag älskar hur de bara flyter ut mellan dina läppar utan minsta eftertanke
jag sitter mest tyst i ett hörn och tittar med en fascinerad blick på dig
du är så vacker när du pratar

skulle vilja spendera natten hos dig
höra dina vackra ord, om och om igen
de är ord som jag inte alltid förstår innebörden av
men när du pratar så låter allt så självklart och enkelt
så
jag låtsas att jag förstår, nickar instämmande när du säger någonting

på min dator har jag en text som du skrev till en 13-årig flicka
jag har sparat den, just för att orden inte låter som om de kommer från en 13-årig pojke
alla gånger du har tröstat mig i mina tonårsmardrömmer fyllda med tårar
alla gånger du har sagt att ingen sorg är mindre jobbig än den andra,
alla förälskelser i tonårspojkar som slutat i ett krossat hjärta, du kramade bort all smärta, du blåste bort den med dina ord

du, som har haft din egen smärta, som alltid uttryckt den i så perfekta ord
du, som sitter där någon meter bort och pratar om allt och inget, bara för att du vet att jag lyssnar.
du, som lyssnar på mig, trots att mina ord inte är lika fina, trots att jag inte ens kan jämföra mig med dig när det gäller att uttrycka sig i ord

du, kära vän, som förklarar politik för mig som nästan ingenting förstår, med ett större tålamod än någon annan när jag ifrågasätter och inte förstår

jag vill aldrig förlora dig, du har lärt mig så mycket, lärt mig hur livets väg bör vandras.

tack, finaste vännen min.