I det som var,
jag matade din kärlek.
Gned in den med mosade frukter
fick oss att bli söta
hala
glidande.

I det som var
beroende
av orden
av beröringen
av bekräftelsen.

Din tunga som smekte min verklighet
din sperma som var ett hav
och oceanen,
min kärlek till dej.

Och jag vet inte
i det svarta
i natten
destruktiviteten
självföraktet.
Den lilla tjejen
ingen ville ha.
Att hon återföddes,
var det ditt fel
din förtjänst.
Eller oundvikligt?

Och jag vet inte,
den maskerade mannen
han är kvar
han våldtar mej
gång på gång.

För jag är lurad.
Lurade mej själv
ville så förtvivlat gärna….
dom där dagarna i vintern.
Och det gör så jävla ont
när jag ser sagan
krackelera
vittra.


När dina smeksamma händer
blir till hans klor.
När ditt leende
blir till hans grin
och mitt förlorade paradis förvandlas
till ett isande inferno.