muskelspänningar i nacken, de smyger diskret
sig på som elektricitet när jag biter ihop så som
jag gör när jag läser alla sms i utkorgen som jag
aldrig skickade till dig. trycket mellan tand och
tand tar omvägar men ger mig tillslut huvudvärk
och mardrömmar: jag läser dem på bussen; på
tåget; på jobbet; i köer; i sängen innan jag somnar.
kollar på orden på skärmen som ett kvitto för min
ambivalens, att deras skilda budskap kommer från
samma tveeggade tunga och gollumlika persona.
förlåt för alla gånger jag inte hjälpte till med
disken, förlåt för alla gånger jag sa nej men
menade ja och förlåt för alla gång jag sa ja men
menade nej, förlåt för att vi möttes och förlåt för
att jag aldrig mötte dig halvvägs. i en kupad
hand fångar jag huvudet i ett försök att rytmiskt
massera ut dig och alla jävla minnen ur hårbotten
och under. fränt i näsan, så luktar väl inte du men
allt jag vill är att sitta här på pendeltåget och skratta
åt tjocka tanten i sätet framför som läser tårtrecept
och åt gubben med laptopväska och hopfällbar cykel
som tror han är hipster fast han är typ 65 ihop med dig.
vill bli låtsassur när du kallar mig ”Kloumpa” efter jag
snubblat, tappat något och slagit i huvudet inom
loppet av två minuter. tillståndet avspeglar sig i
vädret, alltid, och det har varit sol och regn
samtidigt i Dublin i snart en vecka. jag börjar
vänja mig vid regnbågen som en bro över Liffey:
från mitt hus ända ner till Rathmines. alla knarkare
däremellan tycks få ett visst sken som en gloria och
Dead Man’s Lane (off Wicklow St.) har aldrig
varit så färgglad som under de senaste dagarna.
förlåt för att jag pratar väder och förlåt för att jag
är jobbig och klumpig, förlåt för det här brevet och
förlåt för att jag aldrig smsar. förlåt förlåt. på en
plats nästan i mitten av ringen i trädgården bakom
Dublin Castle fångar öronen upp de omkringstudsande
ljudvågorna och man upplever sin röst förstärkt, som
ett eko. så är det, det är så det känns att känna efter
när det man känner handlar om dig, det tas emot och
kittlar dubbelt lite varstans utan att vara varken bra
eller dåligt. det är därför alla sms inte kommer längre
än till utkast, därför alla svar förbli KANSKE och sol och regn
på samma gång. lufttryck som innan åska av så
sammanbitna käkar. inatt vaknade jag av en mardröm
och läste kisande
förlåt för att jag älskar dig, förlåt för att jag stör
och förlåt för att jag har fel frisyr
asså sorry förlåt för allt
innan jag osäkert föll tillbaka ner i drömmens och
sömnens dolda underland, maktlös och rädd som
ett djur. om mornarna är det dimma och hela Dublin
ligger dold och hemlig runt mig när jag väntar på
tåget, avslappnade kinder, det är innan regnbågen
vaknat, innan mitt första smsförsök och innan första
silen skjuts i Dead Man’s Lane. förlåt för att jag inte
gråter, förlåt för att jag inte hoppar och förlåt för att
jag ler, förlåt för att jag inte skriver om lille Hugo
med huvudet fullt av slangar och förlåt för att jag
inte skriver om dig. förlåt förlåt för allt.