”Har du tid ett ögonblick, Sebastian?”

            Sara Björntass fråga framställdes vänligt men lät ändå som en begäran. Hennes sätt att tala hade den effekten på bibliotekspersonalen och Sebastian var inget undantag. Han tog av sig skyddshanskarna och lät dem ligga kvar på städvagnen när han  gick in till henne.

            ”Sitt ner en stund”, sa Sara, och Sebastian satte sig lydigt i den lediga besöksfåtöljen.

            ”Du ser trött ut” sa Sara och tittade forskande på honom.

            ”Jag sov lite dåligt i natt”, sa Sebastian defensivt.

            ”Är du säker på att det inte är något annat? Jag tycker du har verkat lite hängig på sista tiden.”

            ”Har någon klagat på mitt arbete”, frågade Sebastian men ångrade sig i samma ögonblick han uttalat orden. Inte för dess innehåll, men han hörde själv att hans röst varit både onödigt och obefogat aggressiv.

            ”Nej, men några är lite bekymrade för att du ser ut som om du inte mår riktigt bra. Kanske skulle du gå till doktorn?”

Frestelsen att berätta hur det egentligen stod till för Sara överraskade honom.  För sin inre syn såg han hur han reste sig upp, föll på knä framför hennes stol och med tårarna strömmande utmed kinderna och ansiktet tryckt mot hennes fylliga barm skrek ut sitt lidande.

            Men han sa bara: ”Kanske är det så att min gamla kropp var beredd på att jag skulle sluta jobba för flera veckor sedan!. Så den kanske har surnat till för att jag fortfarande går omkring här och skrotar!”

Sara Björntass var ingen blödig människa.  Hon var van vid att medarbetare av olika skäl sina lämnade anställningar på Stadsbiblioteket utan ett det bekymrade henne det ringaste. Det var ju bara att anställa en ny. Biblioteket var en attraktiv arbetsplats med intressanta arbetsuppgifter och en lönenivå som objektiva bedömare beskrev som ’ganska tillfredsställande’.

Men det var någonting särskilt med Sebastian Örn, trots hans brist på framträdande personlighet.

            Pålitligt, skötsamt, diskret och utan åthävor hade han skött sitt arbete i alla år, samtidigt som han utnyttjat bibliotekets alla möjligheter till intellektuell stimulans och fortbildning.

            Hon kunde inte påstå att hon förstod sig på honom men hon kände en alldeles särskild, nästan moderlig ömhet inför den asketiske och flintskallige man som nu satt mitt emot henne.

            Hon var övertygad om att det skulle vara ren tur om de lyckades få tag i en lika duglig ersättare och hon anade att hon skulle sakna den saktmodige mannen och hans noggrannhet i allt han företog sig.

”Tycker du kanske det är dags att vi enas om en sista dag för ditt arbete här”, frågade Sara och Sebastian bestämde sig för att instämma.

            ”Så snart ni har klart med en ersättare så är jag beredd att gå i pension”, sa han.

Sara nickade tyst. Sedan plockade hon fram den lilla papperslapp som hon, under de senaste veckorna, förvarat i mappen med hans anställningshandlingar.

            ”Den här lappen fann jag på golvet i datorrummet för en tid sedan”, sa hon. ”Är det möjligtvis du som tappat den?”

Sebastian tog emot lappen och läste sina egna bokstäver:

            241013, Svea 4 år.

            Ett kort ögonblick övervägde han att förneka att lappen var hans, men så fann han en utväg!

            ”Nej men så bra!”, sa han. ”Jag hittade en gammal försäkring med det här numret,  i kvarlåtenskapen efter min mamma!  En livförsäkring i ett bolag som hette Svea. Det föreföll som det kanske fanns pengar på kontot, så jag gick ut på nätet och letade. Men försäkringsbolaget Svea var borta sedan många år, jag tror det köptes upp av Skandiaförsäkringar, och jag planerade att kontakta dem. Men så förlorade jag lappen och glömde faktiskt bort alltihop.”

            ”Så bra att jag fann lappen då!”, sa Sara. ”Tänk om du har en liten förmögenhet som ligger och väntar på det där numret.”

            ”Ja, vem vet”, sa Sebastian med ett snett leende och stoppade ner lappen i sin plånbok. ”Min pension lär väl inte bli särskilt lysande, så minsta lilla skärv…”

            ”Vi annonserar efter en efterträdare i nästa vecka”, sa Sara och reste sig upp som tecken på att audiensen var avslutad.

När Sara Björntass några minuter senare satte på sig sina ytterkläder för att gå på lunch såg hon att dörren till bibliotekets toalettrum stod öppen och hörde ljud som tydde på  att Sebastian höll på att städa där inne. Men hon hade inte mer än hunnit ut på gatan förrän han hastigt avslutade städningen och raskt vandrade över till datorrummet.

            Båda personaldatorerna var lediga och han valde som vanligt den mest undandskymda. Han plockade upp den utslätade lappen ur plånboken och loggade in på den sida där han fått kontakt med Svea, knappade in hennes nick och skrev:

            ”Ursäkta dröjsmålet, skall förklara senare. Hoppas allt är OK med dig och att vi snart kan mötas för att diskutera vidare.”

           Han såg att ytterligare fyra medlemmar var inne på sidan samtidigt, men ingen av dem ingick i hans planer, så han loggade ut igen och reste sig upp för att gå.

”Du hörde aldrig av dig!”

            Trots att orden uttalades med låg röst var effekten närmast explosiv för Sebastian som inte lagt märke till kvinnan som nalkats honom bakifrån. Han vände sig om och kände genast igen de mörka glasögonen, det långa håret  och den säckigt lediga klädseln.

            ”Professor Leila”, sa han överraskat. ”Vilken tur att du kom hit igen, jag har ju tappat bort ditt visitkort!”