Trots 26 år i rollen har undertecknad inte lyckats frambära den. Hur någon kan bemästra det konststycket ter sig långt bortom förnuft. När fransyskan med de anskrämliga turbanerna förkunnade ”Man föds inte till kvinna, man blir det” ingick antagandet att man var kapabel därtill. Förmögen att snappa upp och nyttja intonationen, koreografin, underdånigheten, etc. Men jag kan helt enkelt inte! Likväl har jag aldrig upplevt mina äggstockar som malplacerade eller drömt om ett adamsäpple. Jag är kvinna, bara inte särskilt övertygande.
I nuläget beviljas blott en kategori damer dispens från den gängse kvinnorollen; Bilitis döttrar. Det ursäktar brist på falsett och spelad dumhet hos en kvinna. "Vad fan är det med henne?" "Hon är lesbisk." "Ja men då så!"
Oturligt nog hör inte jag till det sällskapet. Utomordentligt oturligt med tanke på att jag har skyhög sapfisk potential. Jag är feminist, vegan och innehaverska av fem par stålhättade kängor. Jag lyssnar på Emilie Autumn. Jag läser Emily Dickinson. Jag finner män fullkomligt obegripliga och främst; majoriteten av de inviter jag erhållit genom åren har kommit från flator. Funnes det bot för min androfili skulle jag ta det på stört! Gynefili skulle ju ge många fördelar utöver bimbodispensen. Antalet inkomster i mitt hushåll skulle öka med minst 100% och jag skulle ha en oavlönad hantverkare, minus ett stinkande badrum. Om hon vore kort, framtung och viktoriansk-edvardiansk skulle vi båda få en komplett ny garderob. Scenariot är mig tydligt:
Till vigseln är vi båda klädda i Kambrielklänningar av modell "Draculean Bride", min röd, hennes svart. Till tonerna av "Queen Mary Funeral March" skrider vi in en dunkelt upplyst katakomb.Tids nog köper vi en långsmal villa i London. På insemineringskliniken beställer vi en rödhårig donator. Tenebra föds hemma utan smärtlindring. Vi placerar guldklimpen i en dyr (uniformsfri) flickskola. På morgnarna snör vi varandras korsetter. På kvällarna turas vi om att natta Tenebra med "Prinsessan Kristalla" och "Susanne och den lilla grisen". På nätterna lutar vi oss tillbaka i nyrokokosoffan och ser på Buffy-DVD:n medan vi matar varandra med hummus. Blodrött och grönt läppstift kletas ut på våra mjölkvita fingrar.
En tilltalande vision, om inte annat, så rent visuellt.