Jungfrun har en hålighet i bröstkorgen. Ett tomrum som dämpar all tillflyktsnjutning. Ett öskar som bara töms gång på gång på gång. En letargi som inte låter sig manifesteras genom tårar och vrål. Urlakad. Kroniskt huggande. Oupphörligt förskjuten, annullerad, ex-kommunicerad.

Ex cathedra. Av dig, gudfar. Kanoniserad pre-postumt. Är jungfrun kuvad eller blott meningslös?

Kasserad om intet krälade hon till ditt konungakors, gudfar. Chikanerades så, sittandes i träcket. Krossad. Förskjuten än en gång. Chanslös. Rädd, rädd, rädd. Ville så gärna. Passiviserad. Löjeväckande. Allt om allt.

Det vore så mycket enklare om jungfrun kunde hata dig, förringa dig och hånle kyligt åt din infantila bannlysning. Inte älska och sakna dig.

Inte bäva och kvälja inför dig och din traumabundna fästning, gudfar.

Så förfärligt rädd och besviken. Hon sörjer å andras vägnar. Hatar sig själv mer. Kommer inte till er mer. Saknad vore månne tillbörlig, men tes osannolik. Hon är ju och förblir mindervärdig samt omöjlig att sakna. Men hon saknar ju dig, vilket du, hennes förnedrare, fullkomligt struntar i.

Förrådd, förkastad, hatad. Kväljer, glufsar, dränerar, avgiftar. Karantän. Förlorad. Ständigt utsilad, tappad på chans.

Om hon ändå kunde få vakna helt vaken. Somna och aldrig vakna. Om jungfruns tillvaro vore tillfyllest. Men hon sjönk åter och lamslogs i lättja och letargi.

Mest löjeväckande är det faktum att hon hoppas på benådning. Att du ska höra av dig, ångerfull och tillgiven, tiggandes om hennes återkomst.

Mardrömmarna handlar om dig, gudfar. Hennes barnsliga fingrar är så kalla, du värmde dem en gång när jungfrun ännu var lilla lättingen din. Kom och trösta din tätting som har dig så kär mot allt förnuft!

Regression ter sig behagligt för denna mö. Blott tyna bort på andras vuxenansvar. Befogad brist på självständighet. Vuxna som ansvarar och månar över rödfjunigt huvud. Var snälla mot henne, hon är liten, så liten att hon inte förstår bättre, vilket ju gudfadern ska göra.

Jungfrun är tillintetgjord. Så pass att hon skildrar sig själv i tredje person för att glömma att hon är jag.

Min skult spricker och blommar ut i tallösa ettriga grenar. Lövar tunna kopparflikar. Jag borde sova mer – eller mindre beroende på primärmålet.