den gamle mannen satt på en klipphäll
vid havet
och funderade inte längre på vad han skulle göra
i livet
vinden
som smekte hans hår
hade ingen aning om att
dagarna egentligen var räknade
den kände inte till den
fruktansvärda sanningen

och det gällde ju inte heller den

sanningen själv svävade på målet

den orkar väl inte varje sekund
ta sig själv på så stort allvar
och det är väl egentligen
ingen som vet i vilket moment sanningen
går över i någonting annat
så varför bry sig?

först förstod jag inte alls
varför jag log så igenkännande
när jag såg honom
det var först bra mycket senare
jag upptäckte att den gamle mannen
hade allt för många likheter med mig
för att inte vara jag

det var i själva verket jag själv
som hade slutat undra
på något sätt hade jag tagit mig
in i den gamle mannens kropp
tagit på mig hans urtvättade väst
och hängselbyxor

jo, jag kände nästan igen mig
när jag strök hans vita skägg med handflatan
och kände med pekfingret
och långfingret längs näsryggen

livet är en ingång
en entre´dörr'
bara början
det tror jag är en ganska vanlig inställning
många lever sitt liv som en tvivlare
och först i livets slutskede
blir religiösa
som en sorts ursäkt
för ett liv i leda
ett försvar för alla missade chanser i livet

hur nära verkligheten kom jag?
vem satt du hos
när du hörde talas om mig
den första gången?
i vilket skede av ditt liv
tog du tag i de här tankarna?

vem kramade dig i morse
jag är ingenting
jo jag är
nu är jag
jag menar
jag känner kramen

sagt inom parentes

det man skriver att man sagt
inom parentes
vill man egentligen inte skall avfärdas
men man kanske bara vill ha fram en
känsla av att det kanske bara
rör sig om ett missförstånd

ett slags parallellt universum vid sidan om det vi lever

kan det vara så enkelt att det bara handlar
om en förväxling

av röntgenbilder?