Min pappa lärde mig att inte ta någon eller någonting för givet. Jag tog han för givet. För han är min pappa, min förebild, och i min värld skulle han alltid finnas där.
Men så korsade något vår väg. En sjukdom vid namn cancer, bröt ner honom, bit för bit för var dag som gick.

Timmar blev dagar, omvandlades till veckor & månader flög förbi. Var dag så osäker men var dag så säker. Så säker på att vi skulle ta oss ur detta, precis som vi klarat oss ur allt annat. Men han så liten och svag, fanns tillslut ingenting kvar, av den människa som en gång kallats för make, son & far.

Dödsförklaringen 27 september -2004, idag för exakt 6 år sedan, lämnade oss i stor sorg & saknad.

Men livet måste gå vidare, även då ditt har stannat.
Minnena lever och kommer alltid att leva vidare i mig, och jag bär dem med mig vart jag än går.
För jag lever med dig i mig nu.
Jag lever för dig också, pappa.

Vila i frid.