Allt känns hopplöst, och det går hopplöst med allt.
Livet sugs ut och muren som var byggd för att skydda sig själv, står inte längre framför sig utan bakom.
Bakom som för att hindra dig att bli den du var, den du tror din vara.
Och muren rasade och du har ingen aning om hur man bygger.

Jag vill inte vara en sån som slutar bryr sig, men jag känner det då och då och allt för ofta ibland.
Men de säger ju att livet har en mening, även fast livet själv vill få en att tveka.