I frälsta klippberg söker sig de karga händerna
Längst stenblocken önskar dem finna den lycka
vilket enbart barn kan tala, och tystnaden att sova i.
Panik över dagens sand, river de upp sin hud,
sliter av sina ådror och bryter isär sina fingrar.
Tillslut finner dem en flik- vilket dem
genast hugger tag i, rycker upp ett hål vilket formar
sig likt ett blundande öga och kliver sedan in.

De söker sig inåt, till roten av olyckan
men kommer till ett tomrum, rustat med argument.
Bortglömd av deras gud börjar händerna skrika,
de försöker hålla sig fast i uråldrig mossa.

De är inte längre rädda, deras fader är med dem.
En statyett, stående i flödet- i tidens flöde.


Klippan talar, säger med bedövande ton
-Dina tårar filtreras i sanden, din önskan
slutas torr, din uppgift är slutförd, du har gjort ett barn.
Du har skapat ett liv, ett svagt fågelhjärta, ett
fånigt kraxade i skyn.

Försvinn nu.


Smält samman med ödet, svälj nattens stund,
tidens sand har nu runnit ut.