Dimljus, slag mot huvudet och påträngande
överhängande crescendo i tjugotusen minuter.

Glider försiktigt, målar dig mot väggen.
Eskalerar.
Stryker golvet ånghett med fötterna, stannar
upp,
(öronbedövande frekvensorgasm)
viskar om nu och säger
som man alltid säger
men oförståeligt.

"Vad är väl finare en ett hjärta i sanden"

Låter blicken somna i marken,
drar armarna ur led
och döljer tankarna i tankeströmmen.

För mig härifrån, stå still,
ring då, gå då
ta mig då, stanna då
jackan då?
gå då, ring då
stammar insidan
som skälvande isblock,
sedimentära,
tusen tunna lager
i ett pappersark.

Får biologi och sexualkemi
runt halsen och ger
upp.