Bakom alla våra krig står feta äckliga män med härlig aptit det syns kanske inte till det yttre för dem är ständigt under kirurgi i plastik, det finns många idioter, men det heliga kriget och USA står nog för största delen skit. Jag förstår inte hur ni så mycket kan vilja döda varandra, snälla lägg ner dit automatgevär och börja omfamna, omfamna ensamma barn. Vi är lämnade ensamma, ensamma. Ensamma vart vi än går. Mamma sprängdes, pappa brann upp, inga av mina syskon består. Bara jag, helt ensam. Jag fattas hela min familj och några av mina tår. Hur kan jag orka leva mitt i detta elände, min svaghet utnyttjas av dem som berättar om Gud och han som himlen sände. Är min misär inte redan nog fyllt av manipulerande påhitt, pågrund av dem så har jag inget kvar som är mitt. Jag är utan ägo utav alla slag, det enda jag har är mitt liv just idag. Det tog slut, ingen blev dyster, och jag fick åter se mina bröder och min syster. Alla säger, vad skönt att den lille ensamme äntligen fick ro. Men hallå, jag ville förmultna bli jord och frö som sedan skulle gro. Till något stort och okontrollerbart, eller en liten sippa så skör att endast vid en för hastig vindpust den dör. När jag dog blev jag kastad ner i en grop, min kropp var bara mitt skal, nu svävar jag ibland berg och dal. Vad fan är jag nu? Luft, eld, vatten, jord. Skalet slängd i soporna, min själ fri i virvlande fjord. Att befrias ifrån min bedrövelse var någon som de sa att jag förtjänade, efter ett kort och smärtfyllt liv som mitt blev, men att det är så överhuvudtaget ifrån början och ännu, gör ju världen fruktansvärt skev.