Åtgärda var det, ja. Fast, men, månne meningslöst

Flykt tyckes nödvändig

Dräller lik förbannat vid avfarten i försmädlig kampanj mot jaget

Vill frigöra, skapa, excellera, briljera,

Men uppfylls och hindras av förnimmelsen ”dödsdömd”

Hukandes framåtböjd på alla fyra till sängs

Genom tunna sammetsgardiner synes svallande trädkronor suddigt

Varken pascha eller dulce far niente

Snarare snigel av äckligaste slag

Energikonto övertrasserat permanent

Depåer av vigör och självdisciplin bortslösade

Konstant tillgänglig, aldrig eftersökt

Rödkantat bölande i intervaller

En så distinkt vånda över något så vagt

Blir kvarliggande, exekutivt omintetgjord

Spaka och darriga lemmar varvas med cerebrala felkopplingar

Vad jag är bråddjupt allena i mitt nässelsnår!

Himmelsskriande uråldrig och undermålig

Syndar mot Gud och mig själv

Aningen över medel i mycket, markant under i mer,

Aldrig bland de främsta

Ilska över förgånget, vånda inför stundande

Önskar bakåtsträvande opponent

– Det vill säga moi-même –

infektiösa liggsår!

Horribelt ensam, besviken och fallerande

Ingen gläds om jag ringer.