Thomas Stagge skruvade av korken på den tolvåriga singelmalt whiskeyn och fyllde glaset till hälften och ställde tillbaka flaskan i köksskåpet. Han hade funderat över sitt alkoholintag, om han drack för mycket eller om det var normalt. Han drack i genomsnitt en flaska whiskey i veckan men han tyckte inte det var för mycket. Han drack nästan varje dag men det var ju inga stora mängder. Aldrig så han blev berusad, även om det kunde snurra till ibland när han reste sig efter ett par timmars drickande framför teven. Men det var ju bara på helgerna, i veckorna drack han aldrig mer än ett eller kanske två glas per kväll. Men han hade fått sig en tankeställare i våras, eller var det förra våren, när en av tjejerna som jobbade på systembolaget hade känt igen honom och hastat ut sig en kommentar om att han kanske skulle prova en annan whiskey för en gångs skull. Efter det så hade han börjat variera sina inköp. Han köpte alltid samma whiskey, det skulle han aldrig ändra på, men nu handlade han den på olika ställen. Det fanns tre systembolag i staden och i sitt huvud hade han utarbetat ett rotationsschema så att han aldrig handlade på samma ställe två veckor i rad. När han tänkte på det så blev han mest irriterad för att han inte kunde få njuta av whiskey utan att behöva smyga med det. Han smuttade på sitt glass för att lugna sig. Han lämnade köket och gick ut i vardagsrummet. När han satte sig i soffan upptäckte han att det var whiskey kvar i glaset som redan stod på soffbordet. Han mindes att hade fyllt på sitt första glas och insåg att han nu var inne på sitt tredje. Hur hade han kunnat glömma det? Det var tisdag och han hade jour, han borde egentligen inte dricka alls. Varningsklockorna dånade i huvudet på honom. Var han en tragisk jävla alkis? Det tryckte över bröstet och han var tvungen att få lite luft. Han tömde glaset som han hade i handen och skyndade ut på balkongen. Han lutade sig ut över balkongräcket och tog några djupa andetag. Det hjälpte inte, det tryckte fortfarande över bröstet och han var helt matt i kroppen. Han tittade ner i marken, han bodde på femte våningen och det var asfalt på maken under. Ett hopp härifrån skulle vara en säker död. Han skrämdes av sina tankar men på något konstigt sätt fick det honom att må bättre. Han tittade på trädgårdsstolen som stod på balkongen, han greppade den och flyttade fram den till räcket. Han skulle aldrig göra det, han lekt bara med tanken. Han hade bara några år kvar tills han fyllde sextio. Hans livs peak hade passerat för länge sedan, det gick bara utför härifrån. Det var för sent för barn och barnbarn. Han var och skulle förbli ensam. Han tittade sig omkring, ingen tittade, han klev upp på stolen. Vinden ven runt honom och han kände sig fri för första gången på länge. Plötsligt var livet inte så mörkt längre, han skulle definitivt inte hoppa, han behövde bara lite spänning i vardagen. Att vara polis i en småstad var inte tillräckligt. Han tog några djupa andetag innan han bestämde sig för att det räckte och skulle precis kliva ner när stolens ben plötsligt gav vika. Den vita plaststolen hade hängt med i många år och vind och väta hade tärt på den. 110 kilo polis var mer än vad den klarade av. Thomas föll handlöst över kanten. Han skrek i panik och viftade med armarna för att få tag i balkongräcket men han var inte ens nära. Förstenad av skräck såg han sin balkong försvinna upp i skyn.